Kapitelöversikt

Jag har nu skapat en kapitelöversikt (eller om man vill kalla det för scenöversikt). I One-note skapade jag en tabell med sex huvudlinjer som jag måste hålla ordning på i manuset. Se bilden nedan:

IMG_1869

De sex huvudlinjerna står i den vänstra kolumnen. Linjerna kan vara döpta till: unga mannen, farbrorn, kvinnan, utredaren, et.c. Sådana personer som huvudkaraktären kommer att ha något att göra med och där vissa linjer flyter i varandra. Att de flyter i varandra, menar jag att de är sammankopplade på något sätt och att läsaren samt huvudkaraktären till slut kommer att få reda på detta. Spår och ledtrådar som jag hoppas ger läsaren en ”aha-upplevelse” när allt binds samman.

I rutorna som löper linjärt, från vänster till höger (och där de sammantejpade A4-papperen även fungerar som en tidslinje, med de olika dramaturgiska kurvorna försiktigt markerade), fyller jag på med scener som huvudkaraktären kommer att få vara med om.

Längst ner löper en huvudlinje som är en bakgrundshistoria men där huvudkaraktären inte är central, utan två andra karaktärer. Deras historia kommer så klart att till slut kopplas till HK och ge läsaren samt HK en djupare förståelse i varför vissa saker sker i manuset.

Annonser

Planerandet av manus III

Medan man väntar på förlagens dom, fortsätter mitt arbete med manus III. Det får mig att tänka på hela skrivprocessen när man bygger ett manus från början till slut.

Jag kan inte säga vad som är roligast i det skrivande livet. Är det planerandet? Att få till en värld med livsöden som inte sett dagens ljus ännu? Eller är det att börja skriva, att väcka dem till liv? Se hur de växer för varje sida och som fångar mig vid genomläsning och driver på viljan att fortsätta skriva om dem? Eller är det redigeringen, när allt är ”klart” och man letar efter fallgropar och förbättringsmöjligheter som gör det vassare? Eller när man sätter sista punkten och är nöjd. Förhoppningsvis mer än nöjd?

Jag anser att varje del i byggandet av världar är lustfyllt och fångar mitt intresse. Vissa avskyr redigeringen. Jag ser det som en viktig del av hela författandet. Det som ger manuset chansen att glänsa, precis som det förtjänar. Att få krypa upp i soffan, läsa igenom sida efter sida. Läsa igenom igen och igen, varje gång med olika glasögon. Jag ser tjusningen i varje del av skrivandet. Och tur är väl det. Annars skulle det ta väldigt lång tid att skriva manus.

Nu åter till manus III. Ett nutida manus men med en parallell-linje i dåtid, som ger historien mer tyngd. Det här manuset har potential att bli det första i en serie. Jag har redan idéer på hur det kan växa vidare, men jag ser till att inte avsluta det för öppet, utan har istället en grund som lätt kan byggas på, om konceptet skulle vara tillräckligt intressant av läsarna (och förlag). Att inte ha det för öppet beror inte bara på hur stor potential manuset kan tänkas ha, utan jag vill gärna ge läsarna ett ordentligt avslut.

IMG_1804.JPG

Här ovan på bilden kan ni se de fyra huvudlinjerna (perspektiven i olika karaktärer). Jag har skrivit dem bredvid varandra för att lättare kunna se hur händelserna hör samman med varandra. Dessa fyra tabeller skriver jag sedan ut och klipper isär. De klistras fast centrerat på ett A3 (se nedan). Där fyller jag sedan på med tankar, frågor och funderingar, samt skriver varje perspektivs historia i löpande text på baksidan. A3-dokumenten fungerar som tankekartor. Jag kan lättare se luckor och skriva dit små detaljer som kan vara avgörande i byggandet av manuset.

IMG_1819

För mig är det viktigt att arbeta både digitalt (One-note och Word) och fylla på tankarna, men även med pennan i hand och skriva ner det på papper. Det viktiga är att jag ser till att både det digitala samt det handskrivna uppdateras mellan varandra. Digitalt är perfekt om man kommer på en idé och inte har tillgång till alla dokument där hemma. Och ju längre fram i processen jag kommer desto mer digitalt blir planen, medan mina tankar längs vägen – saker att komma ihåg- antecknas på papper bredvid.

Det viktiga är att hitta sitt sätt att hålla ordning på manuset.

Speciellt om man har flera parallella spår som vävs in i varandra.

Skickat in manus till förlag

Jag har skickat in mitt andra manus till förlag. Ett fåtal förlag. Jag vågade, än en gång. Planen var en fredag i mars att gå till jobbet, hämta barnen och sedan efter middagen skicka in. Redan när jag vaknade den dagen kände jag att magen pirrade, men att det var på ett bra sätt. Självklart är man orolig, att ta sig igenom nålsögat vet man ju är mer än svårt. Ändå finns hoppet där. Varje gång. Nu var det över två år sedan jag skickade in sist.

IMG_1679

Hur som helst. Jag kom till jobbet, gick på min rast, in i personalrummet. Och vad stod där? Jo, ett konstverk av en människa som försöker ta sig igenom nålsögat. Ordet ”försöker” skulle jag vilja radera. Istället vill jag beskriva konstverket som ”en person som tar sig igenom nålsögat”. Magen pirrade ännu mer. Man vill se det som ett tecken på att det kommer gå vägen denna gång. Inte bara nå lektörsläsningen, utan faktiskt komma igenom den och få ett rungande ja. Vi får se om jag lyckas. Jag vill tro det!

Tidningen Skriva och Lilla Piratförlaget ”Skriva för barn och unga”

Den 9 mars hade Lilla Piratförlaget samt Tidningen Skriva en heldag med temat: ”Skriva för barn och unga”. Jag var där och fick inspiration och kunskap om hur bilderboksmanus blir till, samt hur samarbetet mellan författare och illustratör kan vara. Även vad förläggare letar efter när det gäller just böcker för barn och ungdom och hur författarna själva beskriver sin arbetsprocess. Sådana här dagar gör att det kliar i mina fingrar – att vilja skriva ännu mer.

9975E754-81B1-456F-A2F8-E55A0F76A119
Sara Lövestam, Johanna Lindbäck och Katarina Kieri var några av dem som pratade om sina skrivprocesser (m.m.) med förläggarna Erik Titusson och Ada Wester.

Jag har startat en sida på Instagram för mitt ”aspirerande-författarliv” och där har jag uppdaterat mer frekvent än på bloggen. Ska se till att hänga med även här, men följ mig gärna på Instagram: Helén Wigh.

3 skrivtekniska böcker

Nya böcker har landat hemma hos mig. Jag erkänner, jag är svag för skrivtekniska böcker. En del av det som bl.a Larry Brooks och Christopher Volger skrivit om har jag tagit till mig och använt mig av. Om någon av dessa tre kan ge mig ytterligare en dimension återstår att se.

Nu har jag köpt in två andra böcker av Larry Brooks. Story fix kanske inte är något jag är i behov av i skrivande stund, då jag anser att jag inte har ett ”trasigt” manus liggande här hemma. Men om man läser den innan, kanske risken att inte hamna där minskar. Även om jag känner att jag har tillräckligt på benen för att inte köra fast genom bl.a Story engineering av Larry Brooks.

Mastring plot twists känns som en intressant läsning för att se hur en (amerikansk) modell att bygga tvister kan se ut.

Jag får återkomma när jag läst igenom dem. Nackdelen att köpa in skrivtekniska böcker är att jag hinner läsa färre av skönlitterära böcker. Där ligger jag efter. Men jag kommer igen… till slut.

Testläsare – kör!

Ännu en avklarad redigeringsvända. Denna gång med lektörens kommentarer ringande i huvudet. Det har inte varit lätt, men jag tog mig igenom. Jag har verkligen fått tänka till och fundera på vad det är jag vill med historien och hur det bäst kan återspeglas i vad jag väljer att gestalta.

grove-of-trees-867931_1920

Jag följde lektörens råd att strukturera om manuset. Det slutade med att min nutids-historia fick inleda manuset, först med ett kapitel där antagonisten speglas. Därefter cirka 30 sidor med huvudkaraktären i nutid. På dessa sidor ville jag presentera HK, visa vad hon hade och vad hon riskerade att förlora, samt satte bollen i rullning med problem som hopar sig och hennes reaktion på detta.

Därefter kopplade jag på dåtiden. Året 1947 och där huvudkaraktärerna presenterades. En pappa och hans dotter. De fick också cirka 30 sidors utrymme för att genom händelser presentera sig och visa vad de riskerar, samt sätta igång deras problem som de ska möta.

När både nutid och dåtid fått de första sextio sidorna fördelade mellan sig i stora sjok, delade jag därefter upp kapitlen utifrån händelser och var brytpunkter bäst var lämpade. Samt med en tanke var en händelse i nutiden kunde ge en koppling till något som hände i dåtiden på ett snyggt sätt.

Manuset fick avslutas med att dåtiden fick cirka 30 sidors utrymme och där hela slutet spelades upp utan avbrott från nutiden. Jag vill att läsaren ska få vara kvar i den världen och verkligen känna av allt det som karaktärerna utsätts för, utan att tappa en del av känslan. Vilket jag tror de skulle ha gjort om jag varvade in nutiden. Det slutade med att nutiden fick de sista 30-40 sidorna för att spela upp sitt slut. I dåtidens sista sjok avslöjades en hel del, men nutidens slut avslöjar också en hel del. Trådarna jag lagt ut knyts upp och i slutändan är förhoppningen att läsaren är tillfredsställd.

Vad är mitt nästa steg? Jo… Testläsare! Jag vet att jag inte ska skynda mig att skicka in till förlag eller agenter. Det måste få ta sin tid. Och att hoppa över steget med testläsare för ett manus… Det känns inte bra. Därför har jag lyckats få ihop fyra stycken sådana, varav två stycken är bland annat svenskalärare och med i bokcirklar, samt läser mycket på fritiden. Den tredje läser inga böcker alls, vilket också är spännande. Kan jag få någon som inte läser alls att läsa mitt manus? Den fjärde testläsaren är någon som har läst mycket, men är inte i full gång just nu.

diary-3435095_1920.jpg

Medan de får läsa manuset, filar jag på följebrevet. Kort ska det vara. Gärna en baksidestext samt en presentation. Här gäller det att välja orden med omsorg.

När sedan mina testläsare hör av sig och ger mig feedback, får jag lyssna in samt ändra utefter vad mitt hjärta säger. Och då – först då – måste jag våga igen.

mail-1048452_1920.jpg

Samtalet med lektören

Nu har jag varit i Stockholm och träffat lektören till mitt andra manus. Med mig hem fick jag en lunta A4, närmare bestämt manuset på 272 sidor samt ett tiotal sidor där han strukturerat upp alla sidnummer med en kort kommentar till varje sida. Inuti manuset finns två tecken markerade på delar där han reagerat på något. Tecknen är antingen utropstecken (!) eller frågetecken (?). Utrop för stycken som han tycker är bra på något sätt och frågetecken där jag är otydlig, eller där han inte hänger med.

Under vårt möte under drygt en timma, gick han igenom vad han ansåg om manuset och dök direkt in på det som behövde åtgärdas. De råd och tankar han kom med var sådana jag själv kunde se och förstå. Det är så skönt när det är så, att man förstår förstår hur de menar, än vad det hade varit om man inte höll med alls.

Han sa att språket var bra och även gestaltningen. Där behövde jag inte lägga ner något arbete, utan fokus låg på det som behövdes åtgärdas. Nämligen…

  1. Strukturen på historien. Vilket kapitel som ska komma först. Jag hade låtit dåtiden komma först, bi-historien. För läsarens skull ska huvudhistorien vara först – såklart.
  2. En annan sak att åtgärda är att det är mycket som händer direkt, många problem som uttrycks på olika sätt, som mina tre huvudkaraktärer har med sig i livet. Det blir för mycket för läsaren på en gång. Lektören tyckte att jag borde förankra grunden i historien i början och sedan starta upp andra ”bi-historier” och avsluta dem på olika ställen. Nu började för mycket samt att de flesta fick sin avslutning närmare slutet. Då blir det för mycket även i slutet. Istället borde jag låta nutiden ta plats de första kapitlen och sedan låta bi-historien komma in när läsaren fått koll på nutiden. Därefter introducerar jag dåtiden och nämner inte alla bekymmer alltför snabbt.
  3.  Jag fick tipset att allt som händer är bra. Jag har mycket fantasi, märkte han, gott språk och det finliret, men ibland blev kapitlen korta och jag skulle tjäna mer på att gå in ännu mer på djupet på karaktärerna än vad jag gjort. Använda de delar jag lagt in som karaktärer råkar ut för och mjölka ur dem mer. Jag har varit lite försiktig, tyckte han. Hans tips var att lägga till 100-150 sidor, vilket innebär en slutprodukt på ca 370-420 sidor. Han sa att förlagen hellre ser att de kan skala bort på en historia än om de vill att man lägger till. De kan inte veta om debutanter kan lägga till och hur bra slutprodukten skulle bli. Då är det säkra att måla ut mer, än riskera att vara för fattig, resonerade han. Det låter klokt.

Jag har nu bläddrat igenom all feedback jag fått på varje sida och det är på ett fåtal ställen där jag blir otydlig och några ställen där jag går för snabbt fram. Det som kommer ta tid är att lägga om tidslinjerna på ett bättre sätt, men jag tänker låta det ta den tid det tar.

Slutet på manuset tyckte han om. Det var bra. Något jag varit orolig för. Och förutom att det stod på vissa enstaka sidor att de var ”otydligt”, ”rörigt” eller ”snabbt förlopp”, så stod det även ord som ”starkt”, ”bra nerv”, ”vackert” på andra sidor. Det är lätt att man minns de få nedslagen, men man får aldrig glömma det positiva som faktiskt överväger stort i det här fallet.

För min del känns det skönt att jag inte fick påbackning på språket eller gestaltningen. Det hade varit en värre grop att gräva eller snarare byggnad att bygga. Det gäller istället att bli klokare på hur man visar upp sitt verk, så läsaren hänger med ordentligt och har koll på vem de ska följa, vad de förmodligen kan förvänta sig och så klart leverera mycket mer än det. Huvudsaken är att de hänger med i svängarna.

IMG_1213

Hur bygger jag upp ett manus från början?

I tidigare inlägg har jag skrivit om boken Story Engineering” av Larry Brooks. Har ni inte läst den, så gör det. Jag har även läst ”The writers journey” av Christopher Volger. Båda böckerna är spännande och ger mig något för att förfina skrivandet. Avskyr man planering och struktur för att skriva – läs dem inte. Men om man är alltifrån lite nyfiken till helsåld – läs. Ta till dig det du vill. Något ger det dig. Det kan jag garantera.

IMG_1144.jpg

Hur gör jag nu när jag för ”första gången” ska strukturera upp ett manus från start?Inte mitt i som jag gjorde med mitt andra manus. (Bör tillägga att jag använt mig av post-it-lappar till både manus ett och två, så någon form av struktur har funnits, även om jag inte hade koll på premisser, teman och koncept vid det laget)

  1. Jag har en idé om vad det ska handla om. Idén kan ha kommit från en bild, en nyhet, en film eller bok, något någon sa på jobbet, en sko som ligger ensam längs en landsväg, ett övergivet hus… MASSOR av frön ligger runt omkring oss och som väntar på att få planteras. Och om en idé bara ploppar upp, så har man säkert undermedvetet samlat på sig någon känsla från något, som växt sig starkare med tiden.
  2. OneNote kopplat till molnet! Däri kan jag närsomhelst anteckna vidare på idén när fler saker kommer till mig. Öppna mobilen och hitta anteckningsboken som du gett en arbetartitel. Få allt samlat på ett och samma ställe.
  3. I OneNote skapar jag sedan olika sidor som jag namnger. Det kan vara: bakgrund, idéer, konceptet, temat, karaktärer, struktur, scenöversikt, beat sheet. Dessa flikar har jag hittills och måtte det räcka. Koncept, tema, beat sheet – de begreppen kommer från Larry Brooks. Läs! Jag går endast igenom kort och det är (för mig) kraftfulla verktyg att få igång en spinn-off på.
  4. Under bakgrund och idéer skriver jag ner mina första tankar som jag burit med mig ett tag. Därefter går jag vidare till att fylla i koncept och tema. Viktiga delar! Hur gör jag det? I konceptet ställer jag en rad ”Vad om…”-frågor. Här får man mycket till sig. Ordna dina frågor hierarkiskt. Vilken blir den första Vad-om-frågan? Ursprungstanken? I temat försöker jag svara på frågor som: ”Varför finns din berättelse till?” Vad har den att säga oss kopplat till verkligheten?” ”Vad betyder din berättelse?” För mig kopplas tema-frågorna till att svara på manusets premiss. Vad är det egentligen det handlar om och varför? Kan du svara kort på dessa frågor? Hur ser svaret ut om du bygger ut det? Ger dina svar dig fler infallsvinklar du kan använda dig av för att bygga scener? Karaktärer? Parallella historier som länkas samman på något spännande sätt?
  5. Hittar jag någon polaritet i idéerna? Om jag skriver om en gullig hund som tror att verkligheten är rosa, så får jag till en spänning, en twist, genom att det då finns en annan hund som inte är så gullig och bara ser världen svart. Där finns en spänning att bygga vidare på. Vad händer om de möter varandra? Vad lär sig karaktärerna av de olika verkligheterna? Och kom ihåg att onda människor blir bättre om man ger dem mänskliga drag och inte enbart ondska och elände.
  6. I ett tidigare inlägg visade jag min tidslinje där jag markerat ut de dramaturgiska kurvorna. Var är första vändpunkten (där något avgörande händer hp), var är mittpunkten (där ytterligare något sker och hp börjar kämpa tillbaka) samt var är andra vändpunkten (sista avgörande händelsen som leder till slutet)? I den skriver jag in mina centrala idéer (scener) som jag fått från start. Sedan är det dags för brobyggandet mellan dessa scener så manuset känns komplett (brobyggande = fler scener som länkas samman med de stora händelserna/scenerna)
  7. Vilken bihistoria ska få finnas med? Jag drar mig ofta åt mer historiska händelser/personer, har jag märkt. Hur många perspektiv ska man få följa? Minst två, max tre, känns det för mig. Koppla då alltid till dina viktiga frågor under temat – varför finns din historia till? Vad tillför den? Förhoppningsvis något nytt som inte blivit läst, utan som sticker ut. Lättare sagt än gjort.
  8. Vet du slutet på manuset, mer eller mindre? Börja bakifrån från det du vet och lägg ut ledtrådar, twister, karaktärer som bär olika masker för att förvilla läsaren och hp.
  9. Anteckna det du vet om karaktärerna. Lär känna dem. Hur reagerar de? Vilka synliga uttryck hade de? Vad lever i deras inre? Vilken polaritet finns inom dem?
  10. Fyll på en scenöversikt. Fyll på parallella scenöversikter på de perspektiv du har med. Se om de har någon koppling till varandra. Har du olika tider med i manuset? Lägg deras scenöversikter bredvid varandra och se hur de kan relatera till varandra. Varför finns scenerna med, vilket syfte fyller de? Försök använd vad-om-frågan till skapandet.
  11. Scenöversikten kan lätt kopplas till ”beat sheet”. Se var de olika scenerna hamnar till den dramaturgiska kurvan. Länkar till tidigare inlägg om detta här. Saknas någon scen? Känns händelserna för givna? Vad kan du ”kasta in” som överraskar och som får en betydelse, men som samtidigt finns där på ett logiskt sätt? Upprepa ovanstående punkter tills du nått i mål med en scenöversikt.
  12. Här gissar jag att det är dags att börja skriva på scenerna. Medan du skriver kommer du komma på fler saker och vilja ändra något. Gör det. Uppdatera scenöversikt/beat sheet m.m. Det tar inte så lång tid.

Jag har kommit till punkt 6–8. Jag går fram och tillbaka mellan de olika delarna och fyller på allt eftersom. Post-it-lappar kommer också fram för att snabbt lägga upp scener och flytta runt med lätthet på golvet eller på en A3. Olika färg på post-it på olika karaktärer/perspektiv. Min ordning för jag sedan in i OneNote för att lätt kunna se hur jag tänkt upplägget och ändra om ifall det behövs.

Säkert kommer jag ändra något i min punktlista ovan. Då uppdateras inlägget. Hoppas den är till någon hjälp för att få igång skapandet. Lycka till!

IMG_3702

Att få idéer till manus

Nu är jag igång igen. Medan mitt andra manus ligger hos lektören, planerar jag mitt tredje manus. Idén till det fick jag år 2015 ser jag i mina anteckningar. Just att skriva ner bra idéer, närhelst de kommer, gör att man har ess i rockärmen när det väl behövs. Flera stycken, faktiskt.

Idén till mitt första manus kom när jag gick en skrivkurs och skulle skriva om något man kände till. Det blev ett manus som utspelar sig i en gruvmiljö under mitten av 1800-talet och kvalificerar sig i genren historisk spänningsroman.

img_2506

Hämnd är ett centralt tema liksom skuld. Det var miljön som gav mig historien. En miljö jag växt upp i och som betyder mycket för mig. Om ni inte besökt gruvfältet i Persberg, så gör det. Men var rädd om den. Många besöker gruvfältet och tyvärr lämnar de spår efter sig i form av skräp och annat.

Till mitt andra manus fick jag idén från en bild när jag scrollade genom en nyhetsapp. Två människoskelett man hittat som varit begravda i flera hundra år och de låg i en ställning som att de höll om varandra. Det födde idén till att skriva om året 1947 samt nutid, med kopplingar till arbetarrörelsen, pianisteroch litteratur, det skrivna ordets makt och betydelse. Manuset hamnar i genren spänningsdrama.

Mitt tredje manus som också hamnar inom spänningsgenren kommer från en bild jag kom över när jag letade bilder till bloggen. En bild på ett bibliotek. Och det är utifrån den startpunkten en idé har växt fram som kommer att beröra ämnet att höra till. Eller snarare att känna att man inte har någon plats i denna värld. Man bara finns. Utifrån detta växer huvudkaraktärer, centrala scener, början och slutet fram. Det som måste få ta mera tid är att hitta vägen fram till de centrala scenerna. Om man ser de stora händelserna som öar, måste jag sedan bygga broar fram till öarna som leder dit. Bygga fler scener. Hur kommer huvudpersonen dit? Vad borde kompletteras till mina första originaltankar? Vilka bifigurer bör finnas? Jag hör inte till dem som har ett persongalleri som behöver en egen innehållsförteckning med namn, roll och kopplingar till varandra för att läsaren ska hänga med. Snarare så få som möjligt, men inte så få att historien blir snäv. Jag tror att man får ett bättre djup med färre karaktärer och kan lära känna dem bättre.

Jag kommer att lägga ut ett inlägg om hur jag bygger upp ett manus från start. Hur gör jag? Denna gång ska jag för första gången använda mig av struktur och planering för att få alla delar rätt från start. Något som inte alla gillar då de vill se längs vägen var karaktären tar dem. En del kan tycka att det hindrar deras skapande.

bricklayer-28805__340

För min del vet jag redan var karaktären kommer hamna, det som kommer överraska mig är hur vägen dit varit samt vad karaktären upplevt. Trots struktur och planering, kommer ändå sådana överraskningar in både när jag skriver, men även medan jag lägger strukturen. Att skriva är för mig att utföra konst från början till slut. Jag skapar inte bara medan tangentbordet smattrar, utan från planering till slutprodukt. Jag tänker att det är likadant för konstnärer. De skapar också från start när de väljer färg, element, verktyg, material och tjocklek. Sedan om de kastar in lite pastellfärg i akrylen längs vägen, för att de fick ett infall spelar ingen roll. Huvudsaken är att de förstår att trots valen de gjort från början så kan man faktiskt ändra sig och ändra om i planeringen. Det viktiga är att man inte gör det svårt för sig så man kör fast och inte kommer längre. Bara för att man inte vet hur själva historien ska sluta, eller hur karaktären ska kunna ta sig genom hindren. Då har man målat in sig i ett hörn och får börja om.

Dags för lektören att ”titta in”

Det är gjort! Redigerat och ”klart” (tills jag ska redigera än en gång efter vila/lektör…). Tre gånger genomläsning med ändringar och tillägg har jag lyckats hunnit med på kvällarna. Jag har även bokat in en lektör. Tidigare (till det första manuset) har jag använt mig av Cajsa Winqvist, två gånger och som jag varmt rekommenderar. Till det andra manuset prövar jag en annan lektör som jag hört gott om. Men det var inte ett lätt beslut, eftersom jag gärna kör på det som fungerat tidigare. Och det har Cajsa. Men nu håller vi tummarna för att även denna lektör gör ett bra jobb.

check-1289751_1920 (1)

I mitten av januari ska manuset lämnas in. I slutet av januari, eventuellt början av februari får jag tillbaka kommentarer och åsikter som jag själv får avväga hur mycket jag håller med om eller inte alls. Det måste vara en balans mellan att vara lyhörd, självkritisk samt att komma ihåg vad jag ville med manuset från början. Ändra det tills jag får det som det var tänkt, alternativt ännu vassare. Inte få det till något som någon annan vill, för jag vill inte riskera att hamna på villovägar.

Det som jag inte gjort med mitt andra manus är att använda mig av testläsare. Helst innan lektör. Jag ska däremot fundera på om jag ska skicka iväg det till några frivilliga efter min redigering utifrån lektörsutlåtandet. Just med testläsare är det bra att få höra när manuset blir segt/tråkigt eller om man inte riktigt hänger med i händelseförloppen. Likaså om twisterna och slutet är tillfredsställande på rätt sätt.

Min att-göra-lista efter lektörsutlåtandet (slutet av januari/början februari):

  1. Lyssna in lektörens kommentarer. Ställa frågor om jag blir fundersam. Tänka till. Skriv!
  2. Dubbelkolla scenerna än en gång hur de startat, avslutats samt av vilken anledning de existerar. Är det ett driv i dem? Tillför de manuset något? Är någon scen onödig? Är någon scen bortglömd?
  3. Slutet. Läs igenom slutet igen. Anledningen till det är för att jag är något fundersam över mitt upplägg. I bakhuvudet känner jag att man kan få till det snyggare. En tankenöt att bära med sig tills det är dags att vässa manuset ytterligare.
  4. Testläsare? Frivilliga/utbyta tjänst med någon? Se till att denne i så fall får en mall att gå efter/frågeställning.

Under tiden denna lista ligger på viloläge, planera inför manus 3.