Antal ord skrivna under semestern

Semestern är slut… Tiden bara rusar iväg. Jag hade tänkt mig att hinna med en hel del, både skrivande, kurs, renoveringar, böcker att läsa, barn att mysa med och så vidare. Hur har det gått, då?

Kurs: Check! I Jorun Modéns anda. Rekommenderar henne varmt, som sagt.

Renovering: Check! Nästintill klart med att brädfodra om friggeboden.

Lästa böcker: Niet! Tre halvlästa böcker. Hur är det möjligt att behöva kasta sig in i tre (!) böcker?! Irriterande och stressande. Men lästa böcker med barnen: ca 20-30 st! Och de flesta hade de läst av egen ”maskin” och på egen nivå.

Myst med barnen: Check! Även om man aldrig uppnår någon sorts kvot där, så har jag sett till att jag umgåtts och SETT barnen. Pratat och diskuterat med dem.

Sist men inte minst… Skrivandet då?

Jodå, om man tänker att jag under början av februari till början av april präntade ner 63 sidor á 20 074 ord, har jag under sex veckor semester (dessvärre inte under varje dag då resor och annat gjort det omöjligt emellanåt) lyckats pränta ner ord så manuset växt till 104 sidor á 33 548 ord (firade 100-sidors dagen för några dagar sedan med en skål genom en svingande hand uppe i luften, för att sedan fortsätta skriva några rader till).

41 sidor är inte illa pinkat. Även om det kunde ha varit mer.

Hoppas ni andra skrivande själar där ute också fått ner några rader och tillåta er att känna er nöjda med dem, oavsett hur många de än blev.

Annonser

Inspiration vs produktion?

Familjens resa till Riga har precis avslutats. Inte ett enda skrivet ord har det blivit gjort, men däremot har inspirationen gett energi och idéer. Det finns alltid något man gör som man har nytta av i skrivandet. Så är det. Även om fingrarna saknat tangenter, måste hjärnan ändå leva i nuet och insupa detaljer, föra samtal och uppleva positiva och negativa upplevelser. Ju mer man upplever, desto mer kunskap/syn på livet införskaffar man sig – och i skrivandets värld kan man använda det – likaså vända på det.

IMG_3324

För min del vet jag hur det känns att inte njuta av att sova på färjor, detaljer man märker, tankar som väcks till liv. På min man kan jag se det motsatta. Irritation om man drar rädslor till sin spets, smått snarkande emellanåt som visar att sovandet inte är några problem. Lugnet som omger honom. (Tack och lov för det!)

I centrala Riga fanns det ett café som hette: Author Café. Dessvärre passade det inte en familj för en fika just där och då, men det gav mig ändå funderingar på caféer som är passande för att sitta ned och skriva på. Om ni har tips på caféer i olika städer, maila gärna (helen.wigh@gmail.com) eller skriv en kommentar. Det är sådant som alltid är bra att samla, för man vet aldrig när man behöver det.

IMG_3309

Förutom caféer man snubblar över, kan man även låta en stads historia lämna avtryck och öka fantasin och inspirationen till nya historier. Ju mer man vet, desto lättare är det att skriva om det. Och att uppleva saker på plats är såklart bättre än att läsa om platser. Det är lätt att missa viktiga detaljer som kan bli avgörande för äktheten, om man inte besökt platsen på riktigt. De som bor där måste tro på att man vet vad man talar om. Likaså om en läsare är en historiker, samhällsvetare, expert inom imperialismen. Det man skriver om måste ha en tyngd och enligt mig ligger tyngden i säregna detaljer som har sina rötter i kunskapen.

Slutsats: Genom inspiration får man ett rejält tillskott av produktion. Stressa av och njut!

IMG_3307

Här en bild tagen av mig på S:t Peterskyrkan från 1200-talet (utbyggd 1400-talet).

 

Disciplin & prioritet

I mitt förra inlägg  funderade jag på hur man ska få till skrivandet under semestertiden. Och det är ju som sagt en prioritetsfråga och att ha disciplin på sig själv. Under de senaste fem dagarna har jag lyckats knåpa ihop 10 sidor text. Genom att jag har tagit bort mitt tv-tittande och istället satt mig vid datorn har det ökat flödet i skrivningen enormt. Ju längre tid man håller sig borta från manuset, desto längre startsträcka behöver man när man väl kommer tillbaka. Och vad skönt det är att slippa den där startsträckan – att snabbt och effektivt ta vid där man slutade. Nu ska jag se till att minnas det (igen!).

Likaså får jag minska på att läsa skönlitteratur samt fackböcker. Jag har en nära vän, L.G, som tipsar mig om att lyssna på böcker istället. Då hinner man med det med, t.ex. när man städar, kör bil eller gör andra vardagssysslor där det är möjligt att tankarna kan få fokusera på berättandet. Mindfulness, vad är det 😉 . Prioritera åter igen! Vad är viktigast för mig just nu?

Det är mycket jag har missat då jag fått lov att prioritera annat. Medan jag klipper gräs passar jag på att lyssna på ”poddar” och lyssnar ikapp ”Skriv en bestseller – eller en annan bok” med Ninni Schulman och Caroline Eriksson (har ni inte lyssnat på deras podd, så gör det. Väldigt bra och med mycket matnyttigt där Caroline och Ninni är en genuin och naturlig duo tillsammans). I det sista avsnittet diskuterade de just vilka uppoffringar de har varit tvungna att göra för att skriva. De svarade även på frågan om det är möjligt att ha ett heltidsarbete samt barn och ändå hinna med skrivhantverket. De svarade ja, men att man måste ju välja bort något. Därefter gav de tips på sådant man kunde välja bort och där tv-tittandet är det första att radera ur sin tillvaro.

Mitt manus är nu på 90 sidor, när det kommit till 100 är det dags att fira (i mindre skala). Att ha små mål längs vägen underlättar för mig än att tänka att jag firar när jag är helt klar. Hellre tar jag mig små stunder av glädje längs vägen för att sedan brisera ut i lycka när manuset fått sitt sista redigeringsputs. Det är en bit kvar, men vad gör det med glädjestunder längs vägen…

Skrivtid

Att få till skrivtid under semestern var svårare än vad jag trodde. Jag har läst tips från skrivande själar om att sätta en fast tidpunkt på dagen då det kommer att ske, prioritera och prioritera igen. Men semestern saknar den vardagliga rutinen man annars har när man arbetar. Eller är det bara jag som inte är tillräckligt enveten? Hur gör ni andra som lyckas?

IMG_3231 (1)

Medan barnen tittar på ”Sommarlov” sätter jag mig ute i kvällssolen. Kanske jag hinner komma till min 80:e sida innan det är dags för läggning?

Ett sätt att redigera manus – mitt exempel

Att redigera är något som kan ta lång tid och till och med väldigt lång tid, beroende på hur strukturerad man är när man börjar redigera. Jag tänkte skriva ner här hur jag har gjort och vad som har fungerat för mig.

En första sak att tänka på är om man redigerar genom att läsa på en dataskärm eller pappersformat. För min del föredrar jag att läsa på papper, men att skriva ut ett 300-sidigt manus gång på gång (beroende på hur stora ändringar man har gjort under redigeringsvändorna), så blir det kostsamt både för författaren och för naturen. Därför försöker jag göra en första genomläsning på datorn och göra de ändringar jag tycker behövs göras. När jag sedan tycker att jag är nöjd, skriver jag ut det – och då börjar man se andra saker man tidigare missat. Vid en tredje, fjärde redigeringsrunda är jag sedan tillbaka på datorskärmen igen och med ett redigeringspapper vid min sida. Rent generellt redigerar man från stort till smått (från större korrigeringar till små detaljer). Här nedan beskrivs det mer utförligt. Från att börja skriva (mer kortfattat) till hur jag redigerar:

  1. Strukturera upp händelserna till bokidén genom post-it på A3.

  1. Lägga in samma struktur som jag har på post-it i ett Word-dokument, genom att använda mig av ”Navigering” (se tidigare inlägg).

  1. Börja skriva de scener som är tydligast i mitt inre. Behöver alltså inte vara från början till slut, utan hoppar dit jag vill. Ju mer jag vet om historien, desto mer kan jag hoppa runt i både början, mitten slut. Är något oklart stannar jag upp och tvingar mig tänka klart för att inte känna låsningar när jag skriver. Att vänta på inspiration… nja. Då kan man få vänta länge. Snarare tvinga sig till inspiration genom att se på bilder som triggar igång skrivandet, läsa i fakta böcker om något som florerar i just ditt manus, filmer, musik, etc.

  1. När jag skriver en första vända på manus, skriver jag så att säga ”skelettet” först. Jag oroar mig inte länge på ordval och om jag har tillräckligt med sinnesintryck eller dylikt i texten. Det ska bara kännas bra och jag måste låta kreativiteten få utlopp.

  1. Jag undviker att göra omläsningar och pilla i text som jag redan skrivit. Är jag osäker när jag sätter mig nästa dag framför datorn, på hur jag uttryckte mig innan för att kunna ta vid där jag slutade, måste jag såklart skumma igenom texten. Men jag undviker att stanna i ett redigeringsläge, då det stannar av flödet – att texten växer. Jag förlorar skrivtid.

  1. När man skrivit så pass mycket text att man behöver se efter om det finns en röd tråd som löper genom de olika händelserna/scenerna, läser jag igenom för att få en uppfattning vad jag missat att ge läsaren för att bättre hänga med i manuset. Här är jag med med post-it-lapparna som får uppdateras/läggas till/tas bort beroende på hur historien vuxit fram. Här lägger jag även till sådant som är självklart att det saknas, t.ex. en händelse, ett sinnesintryck o.d. för att ge scenerna kött och för att de ska kännas äkta. Lika mycket som jag kan tänkas lägga till i scener, kan jag även skala bort. Ofta kan det vara två meningar efter varandra som säger samma sak (även om jag med tiden lagt bort det olaten så det händer mer sällan). T.ex. ”Hon orkade inte se honom mer. Inte en enda sekund till ville hon se hans nuna.” Stryk en av dem – välj ut den som säger det bäst. Det räcker så. Båda säger samma sak Man vill gärna förstärka första meningen genom att ta i lite till i mening två, men stryk den första och ta i direkt istället. Skrivit rad på rad som saknar syfte eller drivet texten framåt? Stryk.

  1. Känner jag mig nöjd med texten i sin helhet börjar jag att flytta om mina scener dit jag vill ha dem. Anledningen är för att jag håller ordning på dem i min första vända i manuset för att tydligare lägga märke till den röda tråden. Sedan mixar jag upp de olika karaktärerna/tidslinjerna, så det känns som ett bra driv och man inte blir för mättad av en karaktär eller för att höja spänningen. Att flytta om scener/kapitel gör jag enkelt genom navigeringen (som jag nämnde i ett tidigare inlägg).

  1. Beroende på om jag känner att jag läst igenom manuset en gång på datorn och känt mig nöjd, skriver jag ut det för att läsa det grundligare. Här måste manuset vila i flera dagar (det kan man med fördel göra även innan man läser igenom det på datorn). Gärna så man glömmer bort det något. Anledningen är för att ögonen bättre ska kunna redigera och inte läsa manuset genom minnet, då hoppas man lätt över saker eftersom man vet vad det står på raderna. Kan kännas frustrerande, men i själva verket sparar man sig tid. Medan man låter dagarna gå, kan man skriva upp händelser för nästkommande projekt.

  1. När dagarna, veckorna har gått: I pappersformat försöker jag sedan göra det som alla lektörer, författare och andra skrivande människor tipsar om – att läsa igenom manuset förbehållöst utan att föreslå ändringar längs vägen. Hur svårt är inte det?! Men jag försöker. Ett tips är att bara dra ett streck med blyertspennan i marginalen om det är något man känner att ändra för. Ord som blivit fel kan jag inte låta bli att markera/stryka direkt i meningarna. Det går snabbt och stör inte redigeringsläget i mig.

  1. När jag läst igenom manuset och bara gjort småmarkeringar som jag inte kan låta bli, är det dags att granska det mer noggrant. Här har lektörer olika sätt att ta sig an text. Olika frågor de fokuserar på i olika vändor. Det kan vara fokusområden så som: gestaltning, dialoger, sinnen, karaktärer, miljö… Har varje scen ett driv och är onödig information bortskalad? Finns det tillräckligt gestaltat, berättat, för att läsaren ska få precis tillräckligt att hänga med och inte ha blivit ”skriven på näsan”? Är snabba scener snabba? Eller för utdragna?

Till mitt första manus gjorde jag en egen mall som har varit mig till stor hjälp. Genom att använda sig av tabeller i Word utformar jag två avlånga rutor (se bild).

img_3106.jpg

 I den ena rutan står kapitelnummer samt kort beskrivning av vad som händer i kapitlet (ex. inbrott 1). I rutan bredvid kan jag göra små kommentarer på vad som behöver ändras i scenen. T.ex. ”för snabbt händelseförlopp”, ”för tråkig början”, ”för segt”, ”lite detaljer”, ”rimligt?” etc. Anledningen till att jag skriver anteckningar här är för att det första utkastet av manuset i pappersformat har sina anteckningar redan samt är ändrat sedan dess. Då läser jag scen för scen på datorn och har bara ett fokus i taget (det som känns mest angeläget av alla fokusområden börjar jag med). Tankarna/ändringarna som kommer till mig, för jag istället ner på papperet och jag kan skriva ut flera sådana papper som rymmer flera kapitels anteckningar än att behöva printa ut manus gång på gång. Sparar på VÄLDIGT mycket papper och är lättare än att kladda ner samma manus gång på gång (som dessutom är ändrat efter de tidigare redigeringarna). Är det något klurigt med en mening försöker jag ändra den direkt i datorn, känns det som fel tid att göra ändringar (om risken är att jag tappar flytet med själva redigeringen i stort för en liten ”skitsak”), så antecknar jag den i inledningsvis med citattecken i rutan ”Carl springer nedför…” i rutan, så vet jag vad jag anmärkt på och kan lösa problemet när andan faller på vid ett senare tillfälle.

På bilden ovan har jag även siffror bredvid rutorna. Det är antalet sidor varje kapitel är på. Jag vill gärna skriva kortare kapitel och vill att det ska vara ungefär lika många i varje kapitel – att det inte ska skilja på 10 sidor. Då delar jag hellre på kapitlet.

Likaså kan jag markera med olika färger vems perspektiv man följer. Markera ett kapitel (första rutan) med en färg från överstrykningspennor. Med färger ser jag bättre så att det är bra fördelat med perspektivskifte än att det bara står svart text på vitt papper.

IMG_3111

Genom att göra pilar i vänstermarginalen visar jag hur jag vill flytta kapitlen om det behövs. När jag nått manusets slut går jag sedan igenom redigeringspapperen och ändrar efter dem direkt i manuset. Genom denna metod antecknas mina redigeringstankar snabbt och hindrar inte genomläsningen, (och på väldigt lite papper), som det skulle ha gjorts om jag hade lagt tiden på att ändra dem direkt de dyker upp. Genom att genomläsa med redigeringsfokus i ett mer konstant flöde är minnet vassare och minns vad man läst de tidigare 150 sidorna. Men börjar man lägga tiden på att redigera samtidigt – att faktiskt göra ändringarna i manuset direkt – kan man lätt tappa fokus.

  1. Om många ändringar har gjorts skriver jag ut dessa redigeringspapper på nytt, med kapitlen i den rätta ordningen (om jag har ändrat deras ordning efter första vändan) och kan sedan välja ett annat fokus. T.ex. hur man kommer in i scenen och hur den slutar. Att försöka sig på ”Cliffhanger-metoden” att ”komma in sent i en scen och lämna tidigt” håller man nerven hos läsaren där. Eller bara fokusera på dialogerna. Miljön… Ja ett annat fokusområde helt enkelt. Då läser jag igenom scenerna igen. Här kan jag till och med känna mig väldigt nöjd med vissa kapitel – då gör jag en ”bock” i det kapitlets ruta. Då kan det kapitel få vila och slippa fler genomläsningar och fokus ligga på de kapitel som behöver det. Ju fler kapitel som har ”grönt ljus” desto närmare slutet av redigeringen anser jag mig. Har många ändringar kommit till mig krävs ett par vändor till för att se att ändringarna håller och blev bra.

  1. Känner man sig sedan helt nöjd… Så nöjd som är möjligt på egen hand, då är det dags för testläsare, kompisen med hökblick och med kunskap i grammatik samt som har språkkänsla. Har du ingen sådan kompis? Fråga bloggare som du lärt känna. Facebook har en grupp för testläsare (tack Carola för tipset i våras). Byt tjänster med varandra. Låt även noviser läsa igenom manuset och ge sin feedback. Lektörer skickar gärna med frågor eller punkter för genomläsarna att ha med sig. Jag har inte gjort det när de först får manuset. Istället har jag ställt frågor som bekymrat mig i efterhand. T.ex. ”Märkte du att han var ledsen där och att det berodde på…” ”Var den scenen för seg och tråkig?” Etc. Jag tycker att det känns bäst att de får läsa igenom mer förbehållslöst första gången och sedan djupdyka på vissa ställen där jag har funderingar. När de läser igenom första vändan får de gärna anteckna sådant som kommer reageras på spontant (både positivt och negativt), för att sedan gå tillbaka och ge en utförligare kommentar till vad de reagerade på. Det går fint att använda ”kommentarer” i Word, om de läser det genom datorn.

Detta är ett av tusen sätt att gå till väga på. Inget av ovanstående är skrivet i sten. Att försöka vara kortfattad när man beskriver sin redigeringsprocess kan vara svårt, men jag är nyfiken på hur andra gör. Skriv gärna och berätta!

 

 

Hålla ordning i manus – mitt exempel

Här nedan har jag skapat en exempelfil i Word där jag lagt ut siffror som riktmärken som jag använder i denna text.

Genom att använda sig av olika sorters rubriker (vid siffrorna 1 och 2) som finns i word, kan jag lätt döpa mina scener från manuset till rubriker som gör att jag minns vad det handlar om (se scener till vänster under ”Navigering”).

IMG_3086_LI

Om jag kommer på att jag måste utöka en händelse i en scen jag skrivit tidigare, kan jag lätt trycka på scenrubriken (nr 4) till vänster (under Navigering) och komma direkt till rätt sida – där scenen startar. När manuset börjar bli långt är detta underbart, än att behöva bläddra och leta manuellt. Varje scenrubrik motsvarar min post-it-lapp från A3-papperet som jag skrev om i förra inlägget, här.

Hur gör jag för att få till dessa rubriker? Jo, lättast är att gå in på ”Visa”-fliken (nr 3) och kryssa i en ruta för ”Navigeringsfönstret”. En del av vänster sida kommer då att gå åt till ”Navigering” och där samlas alla dina rubriker som du kommer skapa.

När jag väljer ”Rubrik 2” (se nr. 2) blir texten i en annan stil än vad jag skriver själva manuset med. Det jag skriver efter att ha tryckt på den knappen, blir en titel till din scen och kommer att visas på vänster sida. Fungerar det inte i ditt word-program, kanske din är ”rubrik 3”. Pröva dig fram. Du ser att det du skriver syns till vänster i navigeringsfönstret. Varje rubrik kan man ställa in själv hur man vill ha den, storlek, typsnitt etc. genom att högerklicka på de olika rubrikerna ovan och välja ”ändra”.

Om jag har två eller flera olika platser/personer/tider man följer, kan jag med fördel börja med att trycka på ”Rubrik 1” Då brukar det stå ”Kapitel 1” men det namnet ändrar jag till det jag vill, i det här fallet ”Nutid”. Då kan jag lätt se att varje karaktär/miljö eller tid följer en röd tråd som känns naturlig, genom att kunna läsa igenom det löpande (utan att behöva hoppa).

Först när manuset börjar kännas helt klart börjar jag dra i scenerna till vänster (Navigering) genom att hålla dem intryckt med musknappen och släppa scenen dit jag vill – alltså blanda upp scenerna med varandra. Om jag nu inte vill skriva ex. en tid i taget som  läsaren får gå igenom, mer linjärt. Men i mina manus får man växelvis följa olika karaktärer och då vill jag börja lägga scenerna dit jag tror de bäst passar in.

När scenerna ligger i den ordning jag vill att läsaren sedan ska möta dem, kan jag därefter även lägga in ”riktiga kapitel” där jag vill ha dem genom att trycka vid nr. 1 (Rubrik 1). Dessa rubriker till kapitlen kan jag namnge till vad jag vill genom att sudda ut ”Kapitel 1) för att ha som navigation under redigeringsfasen och därmed lättare veta var jag är i manuset (ex. XX springer genom skogen) och när jag är nöjd får de sina kapitelsiffror som är brukligt i en bok.

På nr. 5 visar jag att där drar man in marginalerna, så den grå färgen kommer längre in i dokumentet för att mer likna en riktig boksida. Jag brukar dra in ca 4 cm på var sida.

Här nedan visas en bild på programmet ”One Note”, som Carola Strömstedt tipsade mig om vid en av våra skrivar-träffar.

IMG_3087_LI

Ett underbart verktyg där varje karaktär kan få en egen flik som man döper till deras namn (se nr. 1). Under varje flik kan man skriva in allt man vill ha som minnesanteckningar om karaktärerna, för att se till att hålla storyn trovärdig. Man kan klicka var som helst på sidan och skriva i ”öar” med egna rubriker (se nr. 2). På så sätt har jag karaktärerna med deras drag, utseende, fullständiga namn samt händelser – ja, vad du vill – samlat i ett dokument. En flik per karaktär!

Att skriva instruktioner kan vara knepigt. Är det något du undrar över, inte förstod, eller annat du tänker på, tveka inte att höra av dig. Våga testa och experimentera. Det var så jag gjorde för att komma på det här.

Ett manus födelse

Skriver du ett manus från början till slut? Eller är du en sådan som skriver de scener som lockar mest? De som är klara i huvudet? Får du en grundidé med någon scen, eller kommer du i stort sett på hela händelseförloppet i större drag direkt?

I samtal med skrivarvänner har jag lärt mig att varje individs process ser olika ut. Med process tänker jag från idé till färdigt manus. Vägen dit kan nås genom många olika vägar. Frågan är vilken väg du föredrar.

I detta inlägg tänkte jag skriva om hur jag arbetar från början med ett nytt manus:

Ett manus födelse kan komma från en bild i en tidning, en händelse, eller ett öde som man tagit del av i olika sorters medier. Här är det viktigt att man förstår att jag inte tar en annan människas upplevelse och skriver om (då måste man fråga och jag gillar att använda fantasin och bygga upp egna världar, men med ett startskott någonstans ifrån). Första manuset var det själva platsen (miljön) som gav mig inspiration till skrivandet. Andra manuset var det en bild som triggade igång en historia.

Under mina två manus har jag aldrig haft precis hela historien klar för mig. Däremot vet jag under vilken premiss jag vill skriva. Vilket tema manuset ska ha, t.ex. ”Styrka som leder till rättvisa”. Den tonen får sedan genomflöda manuset på olika nivåer.

Under skrivandets gång växer mer och mer fram till mig. Ibland måste jag ta en paus, för att sedan tvinga mig att tänka flera steg längre och därmed kunna fläta samman mina scener och få till en slutprodukt som inte spretar.

Apropå spretar, ett manus brukar ofta spänna över ett par hundra sidor och några till i mitt fall… Säg tre hundra. För att hålla ordning och reda på scenerna använder jag mig av post-it-lappar. På en post-it kan det stå ”XX flyttar in”. Varje HK (huvudkaraktär) får en egen färg. Sedan sätter jag upp dessa post-it i ordning på stora A3-papper. En stor fördel med detta arbetssätt är att man inte behöver sitta vid en dator och ha all information där. Jag vill gärna ha en lättöverskådlig blick och något mer handfast än vad en skärm kan ge. Förkastar man en scen skrynklar man ihop lappen och ersätter med en annan, ändrar om i strukturen och flyttar om. Andra kan gilla skrivprogram till datorn, så som Scrivener.

I mitt nuvarande manus har jag tre stycken A3-papper igång. Ett för 1947:s historia (så den har en röd tråd och är trovärdig), ett andra papper för nutiden samt ett tredje för tankar jag har om själva manuset, men som inte kan sättas i scener ännu utan måste gro.

IMG_3081
A3-papper som ger överblick över scenerna i manuset. Varje huvudkaraktär har egen färg.

I nästa inlägg kommer jag att ta upp hur jag börjar skriva på ett nytt manus…

Vässade verktyg

IMG_3071 (1)

Kursen med Jorun Modén (som driver Författarkurs.se) är nu avslutad. En intensiv vecka med daglig lärar- och kamratrespons är över och kvar sitter jag med både nya och gamla skrivverktyg. De gamla har blivit vässade och jag har fyllt på med nya begrepp som florerar i skrivandets värld.

Efter kursen känner jag mig rik på lärdom samt fylld av glädje att ha fått lärt känna flera skrivar-vänner där vi ska försöka hålla kontakt och stötta varandra. Jag kan rekommendera alla att pröva på en av Joruns kurser. De är gedigna!

Nu är det dags för mig att komma i mål med mitt senaste manus som utspelar sig i nutid samt 1947. Genom att avsätta små stunder varje dag, ska jag ro det i land. Precis som jag gjorde med mitt första manus. Medan skrivandet tar fart igen kommer bloggen att uppdateras mer frekvent än hittills. I början var jag oerhört skeptisk till att blogga, men det hjälper mycket att få ordning på tankarna och se klarare i var man är på väg. Så jag tackar Carola Strömstedt för sparken i baken. Den gjorde nytta! Och i ärlighetens namn så är det inte så farligt att blogga…

 

Igång med skrivandet igen

Våren på arbetet har varit tungt – mycket att göra ända in till slutet av juni. Skrivandet har fått vänta och stå tillbaka. Jag anade vad som skulle komma och bokade därför i april en skrivkurs som startade den 25 juni, i Jorun Modéns anda. På så sätt kommer jag in i skrivandets värld igen och kan belöna mig med att få gotta ner mig med skrivverktyg, konstruktiv kritik samt nya skrivarvänner.

Jag är inne på dag 3 av Joruns intensiva författarkurs 2. Rekommenderar den varmt!

När veckan är över med alla diverse skrivövningar och kunskap jag inhämtat, fortsätter skrivandet på den egna kammaren, samt att se efter i andras bloggar igen vad som händer. Jag har varit väldigt långt borta från bloggvärlden de senaste månaderna och det ska bli kul att kunna ta upp det stora intresset igen – böcker & skrivande!

Svar från förlag och agent

För över ett par månader sedan skickade jag in mitt första manus som har ett historiskt tema (1850-tal) till några förlag samt en av de större litterära agenterna i Sverige. Nu har jag fått svaren som man under alla dessa veckor både längtat efter men även våndats över.

I skrivande stund har jag fått två ”nej-tack” av förlag, samt ett peppande ”nej-tack” av den litterära agenturen. Svar som det sistnämnda är de som gör att man inte gräver ner sig i pappershögar, anteckningssidor och post-it-lappar här hemma. Eller om man istället väljer att bära ut varje mikromillimeter av pappersmassa och tända på en magnifik lättantändlig och något tidig majbrasa – som dessutom brinner upp innan den första raketen hunnit brista ut i en ”knall”-vacker färg.

Det peppande ”Nej-tack”-et innehöll dessa värmande meningar: ”Du är en duktig berättare med tydlig framtidspotential.” och ”Skriver du något mer samtida får du dock gärna återkomma.”

Agenturen menar att det är svårt att sälja in historiska manus hos förlag. Och antagligen för att förlagen anser att läsarkretsen inte är så vid som man önskar för att våga satsa pengar på en debutant.

Platsen där mitt manus utspelar sig (Högbergsfältet) är dock populärt hos många både i Sverige och även amerikaner har upptäckt platsen. Intill Högbergsfältet i Persberg har jag vuxit upp och mina föräldrar bor fortfarande kvar där. Nästintill dagligen kommer det människor, geologer och andra för att uppleva och utforska de gamla gruvorna och den vackra miljön. Hårdrockssångaren Alice Cooper har uppmärksammat platsen via Facebook och NWT har skrivit en artikel om det här. Programmet ”Vem tror du att du är?” med avsnittet med skådespelerskan Marie Richardson hade haft släktingar som arbetat i Högbergsfältets gruvor. Men att säga att det kan ge manuset läsare… Det är såklart inte garanterat, men åtminstone är det ett bättre utgångsläge än om platsen inte ens drar någon besökare eller att ingen vet om att platsen ens finns.

Hjälp mig hålla modet uppe – det måste gå!

Här är en bild på en del av Högbergsfältet. Taget på påskafton under en promenad med familjen. Just klocktornet är med i en hemskare scen i manuset:

IMG_2525