Att våga släppa taget

Jag skriver just nu på mitt andra (nutida/historiska -> år 1947) spänningsmanus. Alla lärdomar jag samlade på mig genom mitt första, gör att det andra manuset känns väldigt mycket lättare att närma sig och styra upp. Några misstag jag inte gör om är att skriva alldeles för omfattande och omständigt runt en scen. Exempelvis hur HP tar sig fram till situationen där rörelsen som driver manuset framåt inträffar och sedan fortsätta beskriva hur den mynnar ut. Sådant som verkligen saktar ner tempot i ett manus. Istället försöker jag till stor del så att säga ”komma in sent” och ”lämna tidigt” i scenerna för att öka spänningen.

Ett annat misstag var att inte planera sin berättelse tillräckligt från start och ha alldeles för många idéer att pressa in. Spretigt – minst sagt. Jag tog säkert bort hundra sidor av skriven text som inte längre tillförde något då jag ändrat premissen för manuset. Detta var ett par av misstagen.

Så till det andra manuset tog jag med mig lärdomarna. Nu har jag planerat fram till slutet – men jag märker att jag måste släppa taget om planerna till viss del och låta manuset leva ut dit det vill. Våga låta karaktärerna visa vägen och styra om siktet mot målet. Grundpremissen finns däremot kvar och grundhistorien – därför kommer nog inte hundra sidor strykas denna gång. Det ska bli spännande att se vilka lärdomar manus nummer två har att bjuda på.

Annonser

Första blogginlägget – någonsin

Det här får bli mitt första blogginlägg – någonsin.

Korta stunder i flera veckor har jag funderat på vad mitt första blogginlägg skulle innehålla. Något omvälvande? Kanske något spännande och som skulle få den första (och efterföljande) läsaren/läsarna att (precis som i god litteratur) vilja läsa mer, uppleva mer? Så fort jag lade ner den tanken att behöva leverera på rad ett, börjar jag nu att skriva. Precis som när jag skriver första raden till ett nytt manus. Känslan är befriande och förhoppningsvis kan texten börja växa.

Igår var jag på min andra skrivgruppsträff, som jag först blev inbjuden till av en annan skrivande själ som bor geografiskt nära mig. Totalt är vi tre skrivarvänner som träffas en gång varannan månad och för samtal om skrivandets alla sidor. Jag känner mig trygg i gruppen och det ska bli spännande att se hur vi utvecklas tillsammans och formar våra träffar längs vägen. Vi har till och med haft modet att mellan träff ett och två delgett varandras manus och tillåtit kritik på dessa. Värdefull kritik, sådan man inte får av sin egen ”mamma” utan där ärligheten är i främsta rummet. Hur ska man annars ta sig vidare och nå dit man vill?

Om någon läsare här på just min – i skrivande stund – väldigt magra blogg har egna erfarenheter av skrivgrupper får ni gärna delge mig dem. Det är just i kontakten med er som jag har startat denna sida.