Samtalet med lektören

Nu har jag varit i Stockholm och träffat lektören till mitt andra manus. Med mig hem fick jag en lunta A4, närmare bestämt manuset på 272 sidor samt ett tiotal sidor där han strukturerat upp alla sidnummer med en kort kommentar till varje sida. Inuti manuset finns två tecken markerade på delar där han reagerat på något. Tecknen är antingen utropstecken (!) eller frågetecken (?). Utrop för stycken som han tycker är bra på något sätt och frågetecken där jag är otydlig, eller där han inte hänger med.

Under vårt möte under drygt en timma, gick han igenom vad han ansåg om manuset och dök direkt in på det som behövde åtgärdas. De råd och tankar han kom med var sådana jag själv kunde se och förstå. Det är så skönt när det är så, att man förstår förstår hur de menar, än vad det hade varit om man inte höll med alls.

Han sa att språket var bra och även gestaltningen. Där behövde jag inte lägga ner något arbete, utan fokus låg på det som behövdes åtgärdas. Nämligen…

  1. Strukturen på historien. Vilket kapitel som ska komma först. Jag hade låtit dåtiden komma först, bi-historien. För läsarens skull ska huvudhistorien vara först – såklart.
  2. En annan sak att åtgärda är att det är mycket som händer direkt, många problem som uttrycks på olika sätt, som mina tre huvudkaraktärer har med sig i livet. Det blir för mycket för läsaren på en gång. Lektören tyckte att jag borde förankra grunden i historien i början och sedan starta upp andra ”bi-historier” och avsluta dem på olika ställen. Nu började för mycket samt att de flesta fick sin avslutning närmare slutet. Då blir det för mycket även i slutet. Istället borde jag låta nutiden ta plats de första kapitlen och sedan låta bi-historien komma in när läsaren fått koll på nutiden. Därefter introducerar jag dåtiden och nämner inte alla bekymmer alltför snabbt.
  3.  Jag fick tipset att allt som händer är bra. Jag har mycket fantasi, märkte han, gott språk och det finliret, men ibland blev kapitlen korta och jag skulle tjäna mer på att gå in ännu mer på djupet på karaktärerna än vad jag gjort. Använda de delar jag lagt in som karaktärer råkar ut för och mjölka ur dem mer. Jag har varit lite försiktig, tyckte han. Hans tips var att lägga till 100-150 sidor, vilket innebär en slutprodukt på ca 370-420 sidor. Han sa att förlagen hellre ser att de kan skala bort på en historia än om de vill att man lägger till. De kan inte veta om debutanter kan lägga till och hur bra slutprodukten skulle bli. Då är det säkra att måla ut mer, än riskera att vara för fattig, resonerade han. Det låter klokt.

Jag har nu bläddrat igenom all feedback jag fått på varje sida och det är på ett fåtal ställen där jag blir otydlig och några ställen där jag går för snabbt fram. Det som kommer ta tid är att lägga om tidslinjerna på ett bättre sätt, men jag tänker låta det ta den tid det tar.

Slutet på manuset tyckte han om. Det var bra. Något jag varit orolig för. Och förutom att det stod på vissa enstaka sidor att de var ”otydligt”, ”rörigt” eller ”snabbt förlopp”, så stod det även ord som ”starkt”, ”bra nerv”, ”vackert” på andra sidor. Det är lätt att man minns de få nedslagen, men man får aldrig glömma det positiva som faktiskt överväger stort i det här fallet.

För min del känns det skönt att jag inte fick påbackning på språket eller gestaltningen. Det hade varit en värre grop att gräva eller snarare byggnad att bygga. Det gäller istället att bli klokare på hur man visar upp sitt verk, så läsaren hänger med ordentligt och har koll på vem de ska följa, vad de förmodligen kan förvänta sig och så klart leverera mycket mer än det. Huvudsaken är att de hänger med i svängarna.

IMG_1213

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s