Barnboksmanus…

Att skriva manus till barnböcker. Det är något jag aldrig gjort förrän nu. Egentligen har jag gjort tiotals, kanske hundratals under mina år i arbetet samt med mina egna barn, men jag har aldrig satt mig ner och skrivit ner mina muntliga berättelser.

Oftast föds de genom att barnen ger mig vissa premisser (något jag växt upp med att min mammas kusin gjorde för mig och mina systrar). Det funkar på så sätt att mina barn får bestämma vilka saker som måste vara med i berättelsen och ibland även vilken genre den ska röra sig inom. Spänning, drama, humor. Och på något sätt lyckas jag få dit alla de karaktärer eller händelser som de ville ha med. reading-2910682_1920

Det blir ibland hisnande historier och med twister man aldrig hade kunnat räkna ut. Just eftersom det är tre olika individer som tar med saker som de anser spännande eller av intresse just då. Och syskon är inte alltid så samstämmiga, men ändå brukar det gå vägen. Det gäller bara att vara kreativ och se möjligheter. Lättare sagt än gjort ibland.

Nu då. Jag och min son har länge pratat på att skriva manus. Sist ville han att han och jag skulle skriva en bilderbok tillsammans. Sonen är 8 år och älskar att skriva (längst ner är ett citat från inledningen till en av alla hans snart hundratals egna ”manus” som han gjort). Tillsammans har vi nu kommit på karaktärer för en serie bilderböcker som är passande för barn mellan 3-6 år. Men även äldre samt vuxna (det är vår familjs sorts gemensamma humor). Som det är nu kom vi tillsammans på karaktärerna och jag skrev handlingen. Men han ska få se igenom manuset och ge kommentarer och sedan får vi se om vi skickar in.

Vi har dock emot oss att jag faktiskt aldrig skickat in barnboksmanus förut och har även kommit till frågor som om man ska ge ut på egen hand eller skicka till förlag? Illustratör kan jag få tag i, men det är så mycket mer. Marknadsföring är det stora som är viktigt och då känns det som att förlag har mer resurser.

Det är för mig/oss en spännande tanke att till slut få manus inskickade och lästa av professionella. Kanske borde jag hålla mig enbart till vuxenlitteratur? Vi får se.

Min åttaåriga sons inledning på en av sina berättelser: Det nya livet var fantastiskt men det var tyst. Skymningen började resa sig över landet. Innan han visste ordet var det natt, men till sist somnade han. (LWJ sommaren 2018)

child-2443969_1920.jpg

Annonser

Slutfasen av redigeringen

Slutet närmar sig. Jag har snart läst igenom hela nutiden i mitt andra manus och lagt till, samt strukit. När det är gjort, ska ändringarna in i word-filen och därefter är det dags. Dags att strukturera upp och blanda nutid med dåtid så läsaren får läsa växelvis på något sätt. Jag vet inte exakt hur, men jag inbillar mig att jag inte vill att varannan kapitel ska vara nutid och varannan dåtid. Hela manuset måste få ett flyt och passa ihop, därför är jag från början övertygad om att fler scener måste läggas fram, innan jag byter perspektiv/tid.

img_0455
Det andra manuset som för första gången får se dagens ljus utanför dataskärmen

Jag känner att jag återigen faller tillbaka i stressen (eller längtan) att snabbt skicka in manuset till mina favoritlistade förlag, samt även en litterär agent, som bad mig återkoppla om jag kom med något mer samtida.

Hur ska jag kunna hålla mig från att färdigställa manuset efter redigeringen och sedan hitta testläsare – innan jag trycket på ”skicka”-knappen? Men jag vet att om jag gör det, ökar chansen att faktiskt bli antagen någonstans.

Och vem vill inte öka chanserna?

Uppdatering i redigeringsdimman

En månad har gått sedan jag påbörjade redigeringen av manus två. Mitt andra manus är uppdelat i två tidsskeenden som löper om vartannat. Det har jag påtalat i ett tidigare inlägg, men gör det igen. Det ena tidsskeendet pågår under 1947 (dåtid) och det andra sker i vår nutid. Under månaden som gått har jag redigerat dåtiden. Hur man redigerar kan se olika ut och ju noggrannare man planerat och haft struktur under skrivandet, desto lättare går redigeringen. Manus två har haft hög struktur jämfört med manus ett och jag inbillar mig märka av det också.

Så här har redigeringen av dåtid gått tillväga:

  1. Började med att läsa igenom dåtiden från början till slut på datorn. Därmed kunde jag stryka, lägga till samt infoga kommentarer både i dokumentet och för hand, på saker jag la märke till inte stämde, eller måste läggas till/ändras. Här har jag enbart fokus på att läsa förbehållslöst utan att ha något specifikt i åtanke. Enbart hur det låter och vad som känns fel.
  2. Jag skrev ut dåtiden för att läsa det i pappersformat. På så sätt märker man andra saker än när man läser på skärmen. Även kommentarerna fick synas i utskriften. Nackdelen är att det blir en del papper som förbrukas, därför försöker jag skriva ut manus så lite som möjligt. Hur som helst. Med manuset i hand fortsätter anteckningarna och strykningar hagla. Jag har ännu ett papper bredvid där jag skriver upp viktiga saker att komma ihåg, eller frågor jag ställer mig som jag måste lösa efter redigering två. Här har jag som fokus att se till att kapitlen hör ihop med varandra och inte känns lösryckta.

img_6543.jpg

Mitt nästa steg i redigeringen är att lösa alla frågor och funderingar jag skrivit upp på papperet bredvid. Anledningen till att jag inte tog tag i det direkt var för att jag snabbt tappar tråden om jag måste lösa funderingar som kan ta tid. Jag vill inte förlora för mycket uppmärksamhet från manuset och därför antecknar jag friskt sådant som kräver mer än en ändring direkt i manuset. Jag ser också till att läsa manuset varje dag, för att inte glömma bort vad jag läst hittills. I slutändan måste allt stämma och man måste komma ihåg vad som har sagts/gjorts för att resterande handlingar ska vara naturliga och komma vid rätt tidpunkt.

När jag har löst alla punkter på papperet, går jag och redigerar början och slut i varje scen. Jag ser till att de börjar och slutar på ett sätt som känns ”spännande” eller som på något annat sätt ger läsaren motivation att fortsätta läsa.

Därefter låter jag dåtiden ligga och vila, medan jag tar mig an nutiden. Eftersom nutiden bygger delvis på dåtiden är det därmed bra att dåtiden fortfarande är färsk i huvudet. Nutiden kommer jag sedan redigera som med dåtiden. När det är gjort kommer något jag ser fram emot. Att blanda upp nutiden och dåtiden i den ordning som känns mest spännande och logisk. Först då kommer manus två att kännas som ett enda manus. Just nu är det uppdelat i min Word-fil för att jag vill se dem en och en och se till att de är sammanhängande i sig själva. Jag räknar kallt med att jag kan göra det i slutet av året. Dags att sätta fart!

Inspirerande pennor

Svärmor köpte nya inspirerande pennor till mig. Att omge sig av positiva ord gör att kreativiteten flödar lättare. Snygga och bekväma är de dessutom. Jag som är vänsterhänt får texten på pennan uppochner, men det spelar ingen roll. IMG_5564Det kan vara en påminnelse om att tänka utanför boxen och vända uppochner på tankar och idéer när man bygger manus. Att se på saker ur olika perspektiv gör ett manus mer spännande och man kan skapa flera lager, vilket gör det mindre förutsägbart.

Så jag säger (igen), tack till svärmor! 🙂

Skrivandet i cirklar

Ljudet av klickande tangenter som hastigt upphör. Det är den miljonte redigeringen av ”Manus 1” som gått i graven. Manuset har härmed intagit ett viloläge och om ett par månader får det åter väckas till liv genom ”öppna-knappen” i Words menyflik. Då för att få genomgå en finputsning.

En stilla oro rör sig dock i mig. Under slutredigeringen har sidantalet ändrats. Från 334 till 350. Just i min fas hade jag en tanke att strama åt. Och visst har scener rykt, men nya har tillkommit. Något säger mig ändå att siffror inte avgör och har makten över manusets liv. Dirigeringen av scener, antal ord och kapitel måste få samspela med dramaturgi, premisser och trovärdighet, utan att sidantalen lägger sig i.

Tankarna får vandra vidare. Ett klick bort ligger ”Manus 2” redo att tas om hand. Det välbekanta ljudet av klickande tangenter ljuder upp igen. Och som om de aldrig varit borta fyller de (tom)rummet.

Ge aldrig upp. 🙂

technology-785742_1920

Redigera med hjälp av kapiteldokument

Om du vill ha en bra, snabböverskådlig översikt på ditt manus under redigeringsfasen och där du samtidigt kan anteckna ner ändringar och idéer är kapiteldokumentet något för dig.

När jag kör igång med en redigering skriver jag ut (i Word) manusets kapitelnummer med en kort beskrivning bredvid vad kapitlet handlar om. Ex. Kap. 5, Sophia möter Carl första gången. Bredvid kolumnen med kapitelnumret samt den korta beskrivningen, finns en tom kolumn intill. På så sätt kan jag snabbt anteckna för hand eller på dator intill rätt kapitel, vilka ändringar som behöver göras längre fram. För min del var det aktuellt att i ett första led anteckna ner lektörens förslag på ändringar, som jag nappat på och därefter egna förändringar man vill utföra. Dokumentet är användbart under hela redigeringsprocessen.

Namnlös

I första vändan av redigering ”brukar man” (finns tusen olika sätt att göra det på) läsa igenom manuset och endast anteckna ner viktiga bitar man inte vill glömma bort. Första vändan vill man fånga känslan av manuset och se det som en helhet innan man dissekerar minsta stycke, som kan ske i vända tjugofem. Kapiteldokumentet är användbart såväl som i första vändan som i den hundrade. Längs vägens gång behövs det däremot skrivas ut på nytt och uppdateras ifall ordningen på kapitlen kastats om/lagts till/strukits, så man inte blir förvirrad av allt kladd.

Här kommer fler exempel på dess användbarhet: två karaktärer möter varandra i kapitel 12 och utvecklar samtalet i en annan miljö i kapitel 17. Under redigeringen inser jag att mötet i kapitel 12 måste strykas helt/flyttas eller ändra ton, som därmed påverkar mötet i kapitel 17. Då antecknar jag kort på raden intill kapitel 17 att ändringen måste ske så det passar förändringen som hände i kapitel 12. Det innebär att jag snabbt kan anteckna viktiga tankar på ändringar och följa kedjereaktionen, utan att behöva bläddra i mitt manus på datorn för att hitta rätt. Översikten av alla kapitel underlättar enormt, för att inte tala om snabbheten att få ner tankarna effektivt.

IMG_6353

När jag skrivit ner ändringar i mitt kapiteldokument och anser att jag är nöjd med ändringarna, så är det dags att öppna datorn. Och om jag redigerar början av manuset när en ny idé dyker upp som hör hemma längre fram i manuset, kan jag snabbt göra mig av med idén som förbättrar manuset, genom att skriva av den i dokumentet, intill rätt kapitel. Därefter ögnar jag igenom dokumentet och läser de korta kapitelbeskrivningarna, ifall jag kommer på att idén påverkar saker i fler led längre fram. Då måste även detta antecknas. Dokumentet är lättillgängligt och föränderligt, där ändringar lätt kan läggas till eller strykas. Funderingar som dyker upp och som inte kan lösas i en handvändning, antecknas. Andra idéer stryks. Det är bara att kladda på helt enkelt!

Anlita en lektör

Har du någonsin funderat på att anlita en lektör för att få feedback på ditt manus? Längre ner på sidan kommer jag att ge tips på en lektör jag anlitat, som jag varit mycket nöjd med.

För många är det en stor ekonomisk kostnad att anlita en lektör för en genomläsning. Att det kostar pengar är egentligen inte så märkligt, då en lektör lägger ner ett gediget arbete på att läsa igenom manus och har förmågan att ge både övergripande feedback likväl som djupdykningar och petar på detaljer. Det är inget lätt arbete de tar sig an och har man anlitat en lektör som kan genren man skrivit inom, eller för den delen epoken, ämnet, etc., då får man värdefulla synpunkter som kan ge manuset den sista touchen för att bli precis så man önskat. Det kan till och med vara så att man inser att man har en hel del arbete kvar, att man varit otydlig eller rörig i sitt skrivande. Det sistnämnda

money-2180330_1920

är inget man önskar sig, därför är det bra om man utför sitt eget redigeringsarbete på fullaste allvar och att man låtit manuset vila innan man läser det med nya ögon för att påbörja redigeringen. Då sparar man sina egna pengar samt en lektörs tid, om man gjort så mycket man kan på egen hand.

Att ha låtit testläsare fått läsa igenom och gett respons ger också en hel del innan det är dags för en lektör. Och där gäller det att ge och ta. Läs i gengäld något testläsaren skrivit och återlämna tjänsten du själv fick.

Jorun Modén skriver på sidan författarkurs.se om saker man kan ställa sig själv innan man anlitar en lektör. Läs råden genom att klicka här. Stjärnmärk gärna sidan och gå in på Författarblogg uppe i menyfältet. Det finns massor att läsa och Jorun bjuder på många tips och idéer.

Som jag skrivit tidigare har jag just avslutat hela första utkastet av mitt andra manus som är ett mer samtida manus. Mitt första manus utspelade sig under mitten av 1800-talet och var av en historisk spänningsroman. Det var detta manus som kommit vidare i manushögen hos förlag och blivit granskade av lektörer. Totalt tre olika lektörer och som faktiskt haft olika åsikter, medan enstaka åsikter varit likartade – och det är de likartade man ska lyssna på ordentligt. Om flera lektörer har samma sorts åsikt, då måste man tänka ett varv till och försöka lösa det de anser som en svaghet eller brist.

En lektör som jag kommit i kontakt med genom att ha gått vidare i manushögen är Cajsa Winqvist. Första gången hade jag tänkt att mitt första manus skulle vara en av två delar. Jag anlitade Cajsa som är dramaturg och hon utförde en genomläsning på den första delen. Responsen både sved och gjorde gott. Det som sved insåg jag att jag var tvungen att göra något åt – jag höll med – och anledningen till att det sved var att det inte var något enkelt att fixa. Jag var tvungen att tänka om två delar till en och därmed göra förändringar i berättelsen/storyn.

feedback-1825515_1920

Jag följde de flesta av hennes råd och skickade in igen till förlag. Gick vidare ännu en gång och kom till lektörsläsning. Förlaget mailade mig responsen de fått från lektören de anlitat och tackade nej i slutändan. Jag lyssnade på det jag kände att lektören (nr. 2 i ordningen) hade rätt i. Skickade in återigen. Kom vidare och till lektörsläsning `numero tres`. Återigen skickade förlaget lektörens utsaga och tackade nej till utgivning. Denna lektör ville att jag skulle skriva på gammelsvenska – jag står fast vid att det inte är där mitt skrivspråk hör hemma. Jag tänkte att jag ändå behövde göra något åt ”manuset som aldrig nådde ända fram”. Att komma vidare tre gånger men aldrig riktigt få till det… Jag måste lyckas! Därför anlitade jag Cajsa Winqvist än en gång till manus nr. 1 i januari 2018. Jag var ju trots allt väldigt nöjd med första gången jag anlitade henne och tänkte att jag måste få hennes synpunkter igen, då jag förändrat manuset en hel del sedan sist.

Hon skickade mig lektörsutlåtandet två veckor senare och först nu när jag avslutat det andra manuset kan jag sätta mig ner och grotta ner mig i hennes kommentarer. Än en gång är jag väldigt nöjd med responsen hon givit. Och nej, det är inte bara solsken i det hon skriver, utan konkreta saker på vad som bör förbättras, förtydligas, strykas, höjas, sänkas, etc., liksom sådant som är bra. Det är inte ett tiotal sidor med respons, men de sidor jag fick var väl grundade och varje mening ger mig mycket att tänka på. Det är kritik och feedback bortom raderna, sådant som har en väsentlig tyngd i sig och som gör att man förstår vad duktig hon är i sitt yrke. Hon vänder och vrider och tänker längre runt manuset än man själv gjort emellanåt.

Därför är jag glad för att den bifogade filen inte var tio sidor lång, då varje mening har sin tyngd i ärlighet och ”mitt-på-pricken-kritik”. Hade jag haft sådan kritik på tio sidor, då hade jag nog inte kommit så långt i manuset som jag hade hoppats. De synpunkter jag fick är inte alla snabba saker för mig att få i ordning på och hade det varit det, då kanske ett förlag ändå sagt ja – eller hur?

Mitt tips på lektör är alltså Cajsa Winqvist. Du hittar hennes hemsida här.

Jag har anlitat en annan lektör också för flera år sedan – men vilket nybörjarmisstag. Där fick jag tiotalet (minst) sidor tillbaka. Jag skulle ha låtit manuset vila mer innan lektör fick arbeta sig igenom det (den stackaren), men jag lärde mig att jag inte var redo med min text. Hade jag låtit den vila utan att titta på det under några veckor eller månader, kunde jag ha släckt en hel del eldar själv. Nu fick jag hjälpen att göra det snabbare, men det kostade. Både i självförtroende och i pengar!

justice-423446_1920

Är målet uppnått?

Den 5 april skrev jag i ett inlägg jag döpt till ”Skrivmusik och planering” att jag hade som mål att vara klar med första utkastet av hela manuset idag, den 2 juli. Jag behövde skriva cirka 1-1 ½ sida per dag för att komma dit jag antog behövde.

Nådde jag målet?

Ja! Strukturen hjälpte mig. Genom den visste jag hur vägen framåt såg ut. Därför var det inte heller svårt att ta upp skrivandet från gång till gång.

Och ”När hinner du skriva?” är en fråga jag ofta får. På kvällen. Allt från cirka 15 minuter upp till 60-90 minuter. Det ger allt från 300 ord upp till över 4000 ord.

target-2045924_1920.jpg

Nu ska manuset (nummer 2 i ordningen) få ligga och vila i några veckor innan jag åter tar upp det, läser igenom från början till slut och gör snabbanteckningar längs vägen. I andra vändan kommer jag lägga till miljöbeskrivningar – något jag lägger lite tid på i första utkastet – och även stryka och lägga till ord/scener. Stryka sådant som sänker tempot. Lägga till sådant som gör att manuset känns trovärdigt och hjälper hålla den röda tråden ännu bättre. Läsaren ska inte behöva läsa om för att hänga med.

Hur planerar jag tiden framöver? Till att börja med måste som sagt manuset vila, något jag inte tummar på då det ger mer effekt att läsa igenom ett manus med utvilad blick än om man stirrat sig blint på det i flera månader. När veckorna passerat påbörjas redigeringen. Därefter försöker jag få vänliga själar att testläsa manuset för att se om det håller.

Om redigeringen samt testläsning går bra under hösten, skulle det vara bra att försöka skicka in manuset till eventuellt förlag/agent under våren 2019. Tidigare när jag skickade in mitt första manus som blev lektörsläst av ett förlags anlitade lektörer tre gånger om, och då jag med samma manus även fick feedback från en litterär agent från en av landets större agenturer som bad mig att gärna återkomma om jag skrev ett mer samtida manus, så kanske – om jag gjort jobbet tillräckligt bra, kan det gå vägen. Man får väl aldrig sluta kämpa?

Meningarna från bland annat agenturen får mig att fortsätta tro. Tack vare att jag minns dem slutar jag aldrig hoppas, drömma eller försöka:

Du är en duktig berättare med tydlig framtidspotential. Skriver du något mer samtida får du dock gärna återkomma.”

wood-3157395_1920

[Bilder från Pixabay]

Fira små framgångar

Att fira framgångar med sitt skrivande, även om det handlar om små steg längs vägen, är något att ta fasta på. Jag har hört att flera författare delar upp sitt skrivande i mindre delmål och ser till att på något sätt fira framsteget för en stund innan de går vidare. Just för att höja stämningen och klappa sig på axeln. climbing-to-the-top-2125148_1920

Idag firar jag ett framsteg för min del – men när jag inser vad jag firar idag, lägger jag märke till att jag borde ha unnat mig mer glädje i små delmål längs vägen.

Idag har jag nått över 200 sidor i mitt andra manus och slutet är nära. Eller ja… Åtminstone börjar jag sy ihop säcken för att sedan påbörja redigering när manuset fått vila en stund. Men det är ett nytt berg att bestiga, det så kallade ”redigeringsberget”. Inga genvägar där inte. För min del är redigering inte något jag ser på med ”ve och fasa”. Jag märker ju vad redigering och putsning höjer texten och förbättrar den. Och efter mitt första manus vet jag vad viktigt det är att ha gjort det ordentligt. Redigering hör till och är inget att tumma på.

Det jag kan utvärdera av att ha nått över 200 sidor, är som sagt att jag borde ha firat ännu mer längs vägen. Mindre delmål och någon form av belöning. Vad det nu kan vara? Idag blir det faktiskt en kall cola i värmen och att se till att vara i nuet och inte tänka på ”nästa steg”. Koppla ner för en kväll och bara vara nöjd med mig själv och det man åstadkommit.

woman-2188033_1920

(Bilder från Pixabay.com)

En framgångsstrategi

Jag har utvärderat mina strukturella förändringar. Här nedan skriver jag om vad det har gett mig och min skrivprocess:

Tack vare att jag faktiskt fortfarande använder mig av min Bullet Journal som jag skrivit om i tidigare inlägg, har jag koll på hur skrivprocessen förändrats över tid. Genom korta anteckningar vet jag hur varje dag sett ut, likaså ser jag vilka dagar som varit blanka och då har det därmed inte blivit något skrivet. Jag kan även se tillbaka i mina sparade filer som jag skickar till min mail som säkerhetskopia, hur manuset sakta med säkert växt fram. Och OJ vad jag kan se en förändring! bricklayer-28805__340

Alla skrivande själar tar sig an sitt projekt på olika sätt. Jag lär mig fortfarande hur just jag fungerar och genom radikala förändringar på sistone, inser jag vad som lyft upp skrivprocessen ordentligt. Det kan sammanfattas med ett ord: Struktur. Under de år jag skrivit har strukturen funnits på post-it-lappar som uppdaterades sporadiskt. Även lösryckta A4-sidor med anteckningar som låg här och där, tankar utan någon ordentlig röd tråd från början till slut. Jag har lyckats skriva ett manus på detta sätt, samt påbörja mitt andra. Men det var inte förrän jag verkligen la strukturen ordentligt som skrivandet nådde sin högsta produktivitet.

Genom Bullet Journal kan jag nu jämföra mitt skrivande före och efter struktur. Innan en ordentlig struktur kunde jag ha skrivit 0-20 sidor per månad. I genomsnitt under 6 månader skrev jag 14,5 sidor per månad.

Efter att jag strukturerade upp mitt manus genom mitt egna sätt med tidslinje [som jag berättar om här] och med hjälp av Larry Brooks bok ”Story Engineering” [som jag berättar om här] har jag nu skrivit cirka 27 sidor på 10 dagar (!), vilket skulle kunna bli ca 90 sidor på 1 månad. Och då arbetar jag 100% med annat för att få inkomst, samt har en familj att finnas där till. (Att ha One-Note som ett levande dokument med persongalleri och detaljfakta om karaktärerna, sparar också tid, då informationen bara är ett klick bort. Jag behöver inte lämna datorn.)

En markant skillnad och varför är det så? Jag kan jämföra det genom detta: tänk dig att ta en sporadisk vandring i fjällen där du har en slutdestination men inga bestämda vägar eller stigar för att ta dig dit. Du går på känslan och någon form av intuition. Kanske enwall-3277652__340 kompass som du tror du vet att den fungerar. Du kan ta dig till mål, men omvägar och hinder längs vägen gör att det tar längre tid än förväntat och kanske du till och med ger upp och går tillbaka igen för att energin (inspirationen) hann ta slut. De scener du visste från början att du ville ha med, räckte inte ens till en tredjedel av ett manus.

Jämför detta med att ta en kartlagd och välplanerad vandring i fjällen, där du vet exakt vilken väg du ska ta. Du vet också vilken riktning du kan ta om kreativiteten i en scen överraskar dig (t.ex. du känner att du måste skriva om en oplanerad händelse som dyker upp) och för dig bort från den utstakade vägen för en stund – men det gör inget, eftersommountain-3325325__340 din utrustning du har med dig runtom, klarar av det och du hittar snabbt en lösning som tar dig ända fram till mål. Du är så säker på vad du vill med din vandring och vad du vill uppleva längs vägen, även om vissa överraskningar ändå sker. Att vara planerad och strukturerad innebär inte (för mig) att kreativiteten stryps. Snarare att den får komma till sin topp, då tankekraft inte behöver läggas på funderingar om riktning eller ”vad nu då?” efter varje skriven scen.

Jag förstår att i skrivprocessen måste jag även stanna upp och läsa igenom det jag skrivit när skelettet är klart, för att se om jag missat något eller om jag behöver lägga till en extrascen. Då blir det inte lika många ord tryckta som när man skriver sida upp och sida ner, händelse för händelse. Men var sak får ta sin tid och i slutändan får det inte handla om att jaga ett visst antal ord per dag, utan se till att kvalitén följer med längs vägen. Stanna upp. Låta manuset vila. Läs igenom. Fyll på. Men medan du skriver skelettet, med strukturen i ryggsäcken kan orden flöda på i hög hastighet.

Genom en genomarbetad struktur kan jag skriva ett manus MYCKET snabbare och med mer KVALITÉT. Ja, det är faktiskt så. Kan det bli bättre?

hiking-2618010__340

[Bilder från Pixabay.com]