Slutfasen av redigeringen

Slutet närmar sig. Jag har snart läst igenom hela nutiden i mitt andra manus och lagt till, samt strukit. När det är gjort, ska ändringarna in i word-filen och därefter är det dags. Dags att strukturera upp och blanda nutid med dåtid så läsaren får läsa växelvis på något sätt. Jag vet inte exakt hur, men jag inbillar mig att jag inte vill att varannan kapitel ska vara nutid och varannan dåtid. Hela manuset måste få ett flyt och passa ihop, därför är jag från början övertygad om att fler scener måste läggas fram, innan jag byter perspektiv/tid.

img_0455
Det andra manuset som för första gången får se dagens ljus utanför dataskärmen

Jag känner att jag återigen faller tillbaka i stressen (eller längtan) att snabbt skicka in manuset till mina favoritlistade förlag, samt även en litterär agent, som bad mig återkoppla om jag kom med något mer samtida.

Hur ska jag kunna hålla mig från att färdigställa manuset efter redigeringen och sedan hitta testläsare – innan jag trycket på ”skicka”-knappen? Men jag vet att om jag gör det, ökar chansen att faktiskt bli antagen någonstans.

Och vem vill inte öka chanserna?

Annonser

Uppdatering i redigeringsdimman

En månad har gått sedan jag påbörjade redigeringen av manus två. Mitt andra manus är uppdelat i två tidsskeenden som löper om vartannat. Det har jag påtalat i ett tidigare inlägg, men gör det igen. Det ena tidsskeendet pågår under 1947 (dåtid) och det andra sker i vår nutid. Under månaden som gått har jag redigerat dåtiden. Hur man redigerar kan se olika ut och ju noggrannare man planerat och haft struktur under skrivandet, desto lättare går redigeringen. Manus två har haft hög struktur jämfört med manus ett och jag inbillar mig märka av det också.

Så här har redigeringen av dåtid gått tillväga:

  1. Började med att läsa igenom dåtiden från början till slut på datorn. Därmed kunde jag stryka, lägga till samt infoga kommentarer både i dokumentet och för hand, på saker jag la märke till inte stämde, eller måste läggas till/ändras. Här har jag enbart fokus på att läsa förbehållslöst utan att ha något specifikt i åtanke. Enbart hur det låter och vad som känns fel.
  2. Jag skrev ut dåtiden för att läsa det i pappersformat. På så sätt märker man andra saker än när man läser på skärmen. Även kommentarerna fick synas i utskriften. Nackdelen är att det blir en del papper som förbrukas, därför försöker jag skriva ut manus så lite som möjligt. Hur som helst. Med manuset i hand fortsätter anteckningarna och strykningar hagla. Jag har ännu ett papper bredvid där jag skriver upp viktiga saker att komma ihåg, eller frågor jag ställer mig som jag måste lösa efter redigering två. Här har jag som fokus att se till att kapitlen hör ihop med varandra och inte känns lösryckta.

img_6543.jpg

Mitt nästa steg i redigeringen är att lösa alla frågor och funderingar jag skrivit upp på papperet bredvid. Anledningen till att jag inte tog tag i det direkt var för att jag snabbt tappar tråden om jag måste lösa funderingar som kan ta tid. Jag vill inte förlora för mycket uppmärksamhet från manuset och därför antecknar jag friskt sådant som kräver mer än en ändring direkt i manuset. Jag ser också till att läsa manuset varje dag, för att inte glömma bort vad jag läst hittills. I slutändan måste allt stämma och man måste komma ihåg vad som har sagts/gjorts för att resterande handlingar ska vara naturliga och komma vid rätt tidpunkt.

När jag har löst alla punkter på papperet, går jag och redigerar början och slut i varje scen. Jag ser till att de börjar och slutar på ett sätt som känns ”spännande” eller som på något annat sätt ger läsaren motivation att fortsätta läsa.

Därefter låter jag dåtiden ligga och vila, medan jag tar mig an nutiden. Eftersom nutiden bygger delvis på dåtiden är det därmed bra att dåtiden fortfarande är färsk i huvudet. Nutiden kommer jag sedan redigera som med dåtiden. När det är gjort kommer något jag ser fram emot. Att blanda upp nutiden och dåtiden i den ordning som känns mest spännande och logisk. Först då kommer manus två att kännas som ett enda manus. Just nu är det uppdelat i min Word-fil för att jag vill se dem en och en och se till att de är sammanhängande i sig själva. Jag räknar kallt med att jag kan göra det i slutet av året. Dags att sätta fart!

Redigera med hjälp av kapiteldokument

Om du vill ha en bra, snabböverskådlig översikt på ditt manus under redigeringsfasen och där du samtidigt kan anteckna ner ändringar och idéer är kapiteldokumentet något för dig.

När jag kör igång med en redigering skriver jag ut (i Word) manusets kapitelnummer med en kort beskrivning bredvid vad kapitlet handlar om. Ex. Kap. 5, Sophia möter Carl första gången. Bredvid kolumnen med kapitelnumret samt den korta beskrivningen, finns en tom kolumn intill. På så sätt kan jag snabbt anteckna för hand eller på dator intill rätt kapitel, vilka ändringar som behöver göras längre fram. För min del var det aktuellt att i ett första led anteckna ner lektörens förslag på ändringar, som jag nappat på och därefter egna förändringar man vill utföra. Dokumentet är användbart under hela redigeringsprocessen.

Namnlös

I första vändan av redigering ”brukar man” (finns tusen olika sätt att göra det på) läsa igenom manuset och endast anteckna ner viktiga bitar man inte vill glömma bort. Första vändan vill man fånga känslan av manuset och se det som en helhet innan man dissekerar minsta stycke, som kan ske i vända tjugofem. Kapiteldokumentet är användbart såväl som i första vändan som i den hundrade. Längs vägens gång behövs det däremot skrivas ut på nytt och uppdateras ifall ordningen på kapitlen kastats om/lagts till/strukits, så man inte blir förvirrad av allt kladd.

Här kommer fler exempel på dess användbarhet: två karaktärer möter varandra i kapitel 12 och utvecklar samtalet i en annan miljö i kapitel 17. Under redigeringen inser jag att mötet i kapitel 12 måste strykas helt/flyttas eller ändra ton, som därmed påverkar mötet i kapitel 17. Då antecknar jag kort på raden intill kapitel 17 att ändringen måste ske så det passar förändringen som hände i kapitel 12. Det innebär att jag snabbt kan anteckna viktiga tankar på ändringar och följa kedjereaktionen, utan att behöva bläddra i mitt manus på datorn för att hitta rätt. Översikten av alla kapitel underlättar enormt, för att inte tala om snabbheten att få ner tankarna effektivt.

IMG_6353

När jag skrivit ner ändringar i mitt kapiteldokument och anser att jag är nöjd med ändringarna, så är det dags att öppna datorn. Och om jag redigerar början av manuset när en ny idé dyker upp som hör hemma längre fram i manuset, kan jag snabbt göra mig av med idén som förbättrar manuset, genom att skriva av den i dokumentet, intill rätt kapitel. Därefter ögnar jag igenom dokumentet och läser de korta kapitelbeskrivningarna, ifall jag kommer på att idén påverkar saker i fler led längre fram. Då måste även detta antecknas. Dokumentet är lättillgängligt och föränderligt, där ändringar lätt kan läggas till eller strykas. Funderingar som dyker upp och som inte kan lösas i en handvändning, antecknas. Andra idéer stryks. Det är bara att kladda på helt enkelt!

En framgångsstrategi

Jag har utvärderat mina strukturella förändringar. Här nedan skriver jag om vad det har gett mig och min skrivprocess:

Tack vare att jag faktiskt fortfarande använder mig av min Bullet Journal som jag skrivit om i tidigare inlägg, har jag koll på hur skrivprocessen förändrats över tid. Genom korta anteckningar vet jag hur varje dag sett ut, likaså ser jag vilka dagar som varit blanka och då har det därmed inte blivit något skrivet. Jag kan även se tillbaka i mina sparade filer som jag skickar till min mail som säkerhetskopia, hur manuset sakta med säkert växt fram. Och OJ vad jag kan se en förändring! bricklayer-28805__340

Alla skrivande själar tar sig an sitt projekt på olika sätt. Jag lär mig fortfarande hur just jag fungerar och genom radikala förändringar på sistone, inser jag vad som lyft upp skrivprocessen ordentligt. Det kan sammanfattas med ett ord: Struktur. Under de år jag skrivit har strukturen funnits på post-it-lappar som uppdaterades sporadiskt. Även lösryckta A4-sidor med anteckningar som låg här och där, tankar utan någon ordentlig röd tråd från början till slut. Jag har lyckats skriva ett manus på detta sätt, samt påbörja mitt andra. Men det var inte förrän jag verkligen la strukturen ordentligt som skrivandet nådde sin högsta produktivitet.

Genom Bullet Journal kan jag nu jämföra mitt skrivande före och efter struktur. Innan en ordentlig struktur kunde jag ha skrivit 0-20 sidor per månad. I genomsnitt under 6 månader skrev jag 14,5 sidor per månad.

Efter att jag strukturerade upp mitt manus genom mitt egna sätt med tidslinje [som jag berättar om här] och med hjälp av Larry Brooks bok ”Story Engineering” [som jag berättar om här] har jag nu skrivit cirka 27 sidor på 10 dagar (!), vilket skulle kunna bli ca 90 sidor på 1 månad. Och då arbetar jag 100% med annat för att få inkomst, samt har en familj att finnas där till. (Att ha One-Note som ett levande dokument med persongalleri och detaljfakta om karaktärerna, sparar också tid, då informationen bara är ett klick bort. Jag behöver inte lämna datorn.)

En markant skillnad och varför är det så? Jag kan jämföra det genom detta: tänk dig att ta en sporadisk vandring i fjällen där du har en slutdestination men inga bestämda vägar eller stigar för att ta dig dit. Du går på känslan och någon form av intuition. Kanske enwall-3277652__340 kompass som du tror du vet att den fungerar. Du kan ta dig till mål, men omvägar och hinder längs vägen gör att det tar längre tid än förväntat och kanske du till och med ger upp och går tillbaka igen för att energin (inspirationen) hann ta slut. De scener du visste från början att du ville ha med, räckte inte ens till en tredjedel av ett manus.

Jämför detta med att ta en kartlagd och välplanerad vandring i fjällen, där du vet exakt vilken väg du ska ta. Du vet också vilken riktning du kan ta om kreativiteten i en scen överraskar dig (t.ex. du känner att du måste skriva om en oplanerad händelse som dyker upp) och för dig bort från den utstakade vägen för en stund – men det gör inget, eftersommountain-3325325__340 din utrustning du har med dig runtom, klarar av det och du hittar snabbt en lösning som tar dig ända fram till mål. Du är så säker på vad du vill med din vandring och vad du vill uppleva längs vägen, även om vissa överraskningar ändå sker. Att vara planerad och strukturerad innebär inte (för mig) att kreativiteten stryps. Snarare att den får komma till sin topp, då tankekraft inte behöver läggas på funderingar om riktning eller ”vad nu då?” efter varje skriven scen.

Jag förstår att i skrivprocessen måste jag även stanna upp och läsa igenom det jag skrivit när skelettet är klart, för att se om jag missat något eller om jag behöver lägga till en extrascen. Då blir det inte lika många ord tryckta som när man skriver sida upp och sida ner, händelse för händelse. Men var sak får ta sin tid och i slutändan får det inte handla om att jaga ett visst antal ord per dag, utan se till att kvalitén följer med längs vägen. Stanna upp. Låta manuset vila. Läs igenom. Fyll på. Men medan du skriver skelettet, med strukturen i ryggsäcken kan orden flöda på i hög hastighet.

Genom en genomarbetad struktur kan jag skriva ett manus MYCKET snabbare och med mer KVALITÉT. Ja, det är faktiskt så. Kan det bli bättre?

hiking-2618010__340

[Bilder från Pixabay.com]

 

 

Struktur och planering – att nå målet

Jag har nu läst klart Larry Brooks bok ”Story Engineering” och kan varmt rekommendera den till alla som skriver. Den går igenom 6 viktiga pelare som varje manus bör beakta och att arbeta med struktur och planering är något han genomgående slår ett slag för. Jag tror att ju mer välplanerad man är och har koll, desto lättare kan kreativiteten ta vid och få göra sitt utan (större) hinder längs vägen.

Jag har strukturerat upp manuset ännu mer. Till hjälp har jag gjort en tidslinje som är uppdelad i de 4 delarna dramaturgiskt sett (varje del ska utgöra ca 25% av manuset, vilket är upp till varje person hur mycket man går efter dessa riktlinjer). Vid varje uppdelning har jag antecknat vad varje del bör innehålla dramaturgiskt. Som en faktaöversikt för att hjälpa mitt minne framöver. Se bild nedan. Larry Brooks menar att hos många stora författare m.fl. kan man hitta just den här strukturen (oavsett vilken genre man skriver i, i skönlitteraturens värld). Kanske kan detta bli en metod för mig? Det är något jag ska använda mig av resterande tid utav detta manus, så får jag utvärdera sedan.

180217 (1)

I delarna har jag antecknat detta (kortfattat):

Under första delen (1) presenterar man huvudpersonen (HP) och börjar känna empati för denne. Man får veta vad HP kan komma att förlora och del 1 pågår under ca 25% av manuset.

Efter del 1 kommer den första vändpunkten (VP1) som vänder upp och ner på tillvaron och HP:s liv tar en annan riktning än vad denne tidigare trott.

När VP1 skett tar del två (2) vid. Delen då HP reagerar på VP1 och försöker hitta lösningar utan att lyckas. Del 2 brukar man säga sträcker sig mellan 25-50% in i manuset.

Efter del 2 kommer ”mittpunkten” där ny information kommer in och nya dörrar öppnas för HP.

Efter mittpunkt-händelsen påbörjas del 3. Under del 3 (50-75% in i manuset) attackerar HP problemet och med mer framgång än tidigare. HP vet vilka de inre demonerna är och svagheterna och börjar använda sig av den kunskapen.

Efter del 3 kommer den andra vändpunkten (VP2) där den sista nya kunskapen får komma in i manuset och den sista ”jaga-scenen” tar plats. Sista knuffen in mot mål.

När den andra vändpunkten skett kommer den sista delen, del 4 (ca. 75-100% av manuset) och där tar upplösningen vid. HP övervinner sina demoner. Cirkeln sluts. Läsaren ska få uppleva känslor, jubla, gråta… Ja, hur man nu önskar att de ska känna.

Skriver man ett manus på 300 sidor, kan man dividera det med 4 och se på ett ungefär hur många sidor varje del får, där olika utgångspunkter tar plats.

Förutom att göra denna kom-ihåg-mall över ett manus, tillämpade jag kunskapen på manuset jag skriver här och nu. Jag radade upp mina scener i ordning till vänster i ett one-note-dokument (se bild nedan).

180217 (2)

Till höger skrev jag ut de olika dramaturgiska delarna (del1, VP1, del2, mittpunkt, del 3, VP2, del 4, vändpunkterna är fetmarkerade) och under varje rubrik, ex. under rubriken ”Del 1”, skrev jag kom- ihåg-rutor med det viktigaste som just den dramaturgiska delen skulle innehålla, (ex. Del 1: lära känna HP, visa vad denne kan förlora, känna empati med HP).

Kunde jag med scenerna till vänster bocka av någon av dessa viktiga kom-ihåg-rutor? Följde mina scener det dramaturgiska mönstret?

Tack vare mitt arbete med manuset som jag presenterade i ett inlägg tidigare, hade jag förstått vad som var mina viktiga delar, vändpunkter och mittpunkt. Där det saknades fyllde jag på scener som behövdes för att visa det som behövde ta plats. Och nu har jag dokumentet ovan att följa för att skriva scen efter scen. Nu vet jag vilken scen som kommer näst och kan lättare bädda för den, i scenen innan. Jag behöver inte köra fast. Och att ändra sig, stryka eller lägga till scener – inga problem! Jag ser bara till att scenöversikten här ovan uppdateras med jämna mellanrum. Nu får vi se om det blir så som jag hoppas!

Kört fast i ditt manus?

Har du liksom jag kört fast i manusskapandet? Ju mer jag skrev, desto mer kände jag att en viktig pusselbit fattades i manuset. Och ju längre jag skrev på utan att ta itu med det, desto osäkrare blev jag. Tills jag stoppade mig själv.

Länge tänkte jag. Läste böcker om skrivandet som hantverk. Till slut kom jag på att jag måste strukturera upp manuset mer detaljerat. Vara helt på det klara med vad det är jag vill säga med det, samt finna den röda tråden – som dessutom ska vara motiverande och djup.

Hur gjorde jag nu då? Här nedan kommer en kortfattad sammanfattning [bra att känna till är att det aktuella manuset är indelat i två tidsperioder ”nutid/dåtid” med olika huvudpersoner i tiderna]:

  1. Jag skrev en kort sammanfattning av varje del nutid/dåtid som fick stå centrerat på varsitt papper. Runt omkring sammanfattningen skrev jag händelserna jag kände till i kolumner – precis som en mind map. One Note fungerar utmärkt till detta omkring-flyttande.IMG_4765
  2. Jag svarade även på frågan vad premissen var för historien. Vad var det jag ville med manuset? Vad berättade det?
  3. Jag strukturerade upp nutid och dåtid bredvid varandra i två kolumner, med nyckelhändelserna, för att se kopplingen dem emellan. Om det ens fanns någon? Varför fanns en händelse i dåtid och hade den en roll i nutid? Varför/varför inte? Är den viktig?IMG_4766
  4. Jag svarade på Larry Brooks frågedokument från Story Engineering. Och insåg vad jag inte kunde svara på. Just där var jag tvungen att fokusera och reda ut vad jag ville.
  5. Jag gjorde två tidslinjer på varsitt papper, en för nutid/dåtid. Där markerade jag de fyra delarna dramaturgiskt i varje tidslinje och bestämde mig för vad den första vändpunkten skulle vara för något i de olika tiderna, sedan mitten-delen och sista vändpunkten. Allt viktigt jag kunde få in. Här märkte jag att jag var osäker och att planering måste komma in. Vilken händelse skulle ligga var och varför? Vilken händelse saknade jag som var av betydelse?IMG_4764
  6. När jag sedan inte tänkte på historien ploppade det till i skallen på mig och jag fick den viktiga pusselbiten till mig! I medvetandet visste jag vilka delar som jag saknade och var de skulle ha för plats i historien. Då var det lättare att veta just vad det var för händelse/scener som måste till i varje tidsperiod. Och när man inte fokuserar hela tiden på samma bekymmer kommer svaret krypande, för med ovanstående verktyg hade jag precis sopat bort hindren för kreativiteten.

 

OneNote – organisera ditt skrivande

Ju mer jag använder OneNote för att organisera mitt andra manusprojekt, desto mer inser jag vad jag missat. Bättre sent än aldrig! Det finns en hel del man kan skriva om där OneNote kan hjälpa skribenter/författare att hålla koll på sin produktivitet.

Här nedan är ett exempel. I ett tidigare inlägg berättade jag om hur man på A3 kan organisera sina kapitel/händelser genom att flytta runt/lägga till/slänga bort post-it-lappar. Genom OneNote (liksom Excel och Word) kan man som nedan (se bild) skriva en numrerad punktlista, där varje händelse/kapitel får en egen siffra. Och självklart följer det händelserna i tur ordning, så man kan se hur historien växer fram.

Skillnaden på OneNote jämfört med Excel-dokument eller Word, är att OneNotes sida är väldigt rörlig av sig och man kan börja skriva var som helst. Växla storlek, typsnitt, färg. Lägga till bilder, ljud, checklistor som fixar till en perfekt bock när man trycker på rutan.

blur (1)

Här ovan på bilden, kan jag enkelt lägga till pilar, där jag spånar om  en scen/händelse/kapitel (beroende på hur detaljerad du föredrar att vara när du stakar upp manuset). Frågor som dyker upp, idéer som tar form. En idé eller fundering kan få en följdfråga och genom ett enkelt knapptryck uppe på menyn, kan man få till en ”följd-pil”.  Nedanför pilarna visar jag ett exempel på en checklista och hur det blir att se ut med sina bockar. Också väldigt enkel att få dit och man kan placera den var som helst i dokumentet.

Om ni ser flikarna i grönt och blått högst upp, kan man enkelt strukturera upp sidor som är lämpliga för just det man skriver om. I mitt fall en sida döpt till ”Scenöversikt nutid” följt av idéer till nutid. Sådant jag inte har scener till ännu och kan lägga till i scenöversikts-fliken. Där kan man även lägga till viktiga saker att komma ihåg, trådar man måste följa upp, etc. Likaså har jag samma upplägg för ”Dåtid” eftersom manuset utspelar sig både i nutid samt dåtid.

Ett knapptryck bort (genom att trycka på en svart pil på vänster hand i menyn) kan jag växla dokument och få fram persongalleriet, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Där kan jag snabbt och enkelt lägga till information om personerna som dyker upp i texten och deras kopplingar till varandra.

Bullet Journal – 1 månad senare

En månad har gått med att använda ”Bullet Journal” i mitt privata liv där skrivandet får stå i fokus. Genom att anteckna ner mina mål för en-två månader i taget kan jag känna att stressen minskat en aning, även om jag vet att det kan bli ännu bättre. Jag har medvetet valt att använda journalen till min mer kreativa sida som får ta plats privat, då jag har ett heltidsarbete inom ett annat område och där jag har andra kalendrar som fylls av saker att göra och komma ihåg. Att blanda in arbetslivet på flera ställen blir rörigt och kräver ständig uppdatering. Därför handlar min så kallade ”Bujo” enbart om skrivandet.

Kommer jag att fortsätta med journalen?

Ja! Än så länge känner jag att jag måste pröva på den ännu mer och strukturen i den gör att den blir tydlig och mer effektivare än kom-ihåg-lappar, eller anteckningar i mobilen etc.

IMG_4046

Jag såg till att jag antecknade antalet skrivna ord jag gjorde under november-månad. Varje dag har en egen rad att anteckna på. Först kändes det löjligt de gånger när jag antecknade 70 ord, 20 ord, 253 ord… Men när månaden slog över till december, räknade jag ihop alla bäckar små (även de lite större) och insåg att jag skrivit ca 10 boksidor under november. För mig och med den stress/tid arbete och privatliv för övrigt fyller, så känns det som en ordentlig framgång för manuset. Att anteckna antalet ord är något jag ska fortsätta med. Då jag får ett bättre perspektiv och ser hur det faktiskt går framåt.

Skrivtipsens vara eller icke vara

Mitt i mitt arbete med att komma tillbaka på banan och läsa om manus, tänka till och fundera över mitt upplägg, läste jag på Sara Lövestams blogg om hennes skrivtips som ligger under rubriken: ”Råd till aspirerande författare”

Det fick mina axlar att sänka sig lite. Slappna av. Och sätta igång. Låta det knapprande ljudet av tangenter ta plats och visa mig vägen till målet.

Det Saras inlägg lärde mig var att ta till mig de råd jag anser passar mig och får mig att fortsätta skriva. Det är det jag gör. Jag fortsätter.

Läs gärna hennes inlägg för att få inspiration.

Tack Sara!

Inspiration vs produktion?

Familjens resa till Riga har precis avslutats. Inte ett enda skrivet ord har det blivit gjort, men däremot har inspirationen gett energi och idéer. Det finns alltid något man gör som man har nytta av i skrivandet. Så är det. Även om fingrarna saknat tangenter, måste hjärnan ändå leva i nuet och insupa detaljer, föra samtal och uppleva positiva och negativa upplevelser. Ju mer man upplever, desto mer kunskap/syn på livet införskaffar man sig – och i skrivandets värld kan man använda det – likaså vända på det.

IMG_3324

För min del vet jag hur det känns att inte njuta av att sova på färjor, detaljer man märker, tankar som väcks till liv. På min man kan jag se det motsatta. Irritation om man drar rädslor till sin spets, smått snarkande emellanåt som visar att sovandet inte är några problem. Lugnet som omger honom. (Tack och lov för det!)

I centrala Riga fanns det ett café som hette: Author Café. Dessvärre passade det inte en familj för en fika just där och då, men det gav mig ändå funderingar på caféer som är passande för att sitta ned och skriva på. Om ni har tips på caféer i olika städer, maila gärna (helen.wigh@gmail.com) eller skriv en kommentar. Det är sådant som alltid är bra att samla, för man vet aldrig när man behöver det.

IMG_3309

Förutom caféer man snubblar över, kan man även låta en stads historia lämna avtryck och öka fantasin och inspirationen till nya historier. Ju mer man vet, desto lättare är det att skriva om det. Och att uppleva saker på plats är såklart bättre än att läsa om platser. Det är lätt att missa viktiga detaljer som kan bli avgörande för äktheten, om man inte besökt platsen på riktigt. De som bor där måste tro på att man vet vad man talar om. Likaså om en läsare är en historiker, samhällsvetare, expert inom imperialismen. Det man skriver om måste ha en tyngd och enligt mig ligger tyngden i säregna detaljer som har sina rötter i kunskapen.

Slutsats: Genom inspiration får man ett rejält tillskott av produktion. Stressa av och njut!

IMG_3307

Här en bild tagen av mig på S:t Peterskyrkan från 1200-talet (utbyggd 1400-talet).