Samtalet med lektören

Nu har jag varit i Stockholm och träffat lektören till mitt andra manus. Med mig hem fick jag en lunta A4, närmare bestämt manuset på 272 sidor samt ett tiotal sidor där han strukturerat upp alla sidnummer med en kort kommentar till varje sida. Inuti manuset finns två tecken markerade på delar där han reagerat på något. Tecknen är antingen utropstecken (!) eller frågetecken (?). Utrop för stycken som han tycker är bra på något sätt och frågetecken där jag är otydlig, eller där han inte hänger med.

Under vårt möte under drygt en timma, gick han igenom vad han ansåg om manuset och dök direkt in på det som behövde åtgärdas. De råd och tankar han kom med var sådana jag själv kunde se och förstå. Det är så skönt när det är så, att man förstår förstår hur de menar, än vad det hade varit om man inte höll med alls.

Han sa att språket var bra och även gestaltningen. Där behövde jag inte lägga ner något arbete, utan fokus låg på det som behövdes åtgärdas. Nämligen…

  1. Strukturen på historien. Vilket kapitel som ska komma först. Jag hade låtit dåtiden komma först, bi-historien. För läsarens skull ska huvudhistorien vara först – såklart.
  2. En annan sak att åtgärda är att det är mycket som händer direkt, många problem som uttrycks på olika sätt, som mina tre huvudkaraktärer har med sig i livet. Det blir för mycket för läsaren på en gång. Lektören tyckte att jag borde förankra grunden i historien i början och sedan starta upp andra ”bi-historier” och avsluta dem på olika ställen. Nu började för mycket samt att de flesta fick sin avslutning närmare slutet. Då blir det för mycket även i slutet. Istället borde jag låta nutiden ta plats de första kapitlen och sedan låta bi-historien komma in när läsaren fått koll på nutiden. Därefter introducerar jag dåtiden och nämner inte alla bekymmer alltför snabbt.
  3.  Jag fick tipset att allt som händer är bra. Jag har mycket fantasi, märkte han, gott språk och det finliret, men ibland blev kapitlen korta och jag skulle tjäna mer på att gå in ännu mer på djupet på karaktärerna än vad jag gjort. Använda de delar jag lagt in som karaktärer råkar ut för och mjölka ur dem mer. Jag har varit lite försiktig, tyckte han. Hans tips var att lägga till 100-150 sidor, vilket innebär en slutprodukt på ca 370-420 sidor. Han sa att förlagen hellre ser att de kan skala bort på en historia än om de vill att man lägger till. De kan inte veta om debutanter kan lägga till och hur bra slutprodukten skulle bli. Då är det säkra att måla ut mer, än riskera att vara för fattig, resonerade han. Det låter klokt.

Jag har nu bläddrat igenom all feedback jag fått på varje sida och det är på ett fåtal ställen där jag blir otydlig och några ställen där jag går för snabbt fram. Det som kommer ta tid är att lägga om tidslinjerna på ett bättre sätt, men jag tänker låta det ta den tid det tar.

Slutet på manuset tyckte han om. Det var bra. Något jag varit orolig för. Och förutom att det stod på vissa enstaka sidor att de var ”otydligt”, ”rörigt” eller ”snabbt förlopp”, så stod det även ord som ”starkt”, ”bra nerv”, ”vackert” på andra sidor. Det är lätt att man minns de få nedslagen, men man får aldrig glömma det positiva som faktiskt överväger stort i det här fallet.

För min del känns det skönt att jag inte fick påbackning på språket eller gestaltningen. Det hade varit en värre grop att gräva eller snarare byggnad att bygga. Det gäller istället att bli klokare på hur man visar upp sitt verk, så läsaren hänger med ordentligt och har koll på vem de ska följa, vad de förmodligen kan förvänta sig och så klart leverera mycket mer än det. Huvudsaken är att de hänger med i svängarna.

IMG_1213

Annonser

Hur bygger jag upp ett manus från början?

I tidigare inlägg har jag skrivit om boken Story Engineering” av Larry Brooks. Har ni inte läst den, så gör det. Jag har även läst ”The writers journey” av Christopher Volger. Båda böckerna är spännande och ger mig något för att förfina skrivandet. Avskyr man planering och struktur för att skriva – läs dem inte. Men om man är alltifrån lite nyfiken till helsåld – läs. Ta till dig det du vill. Något ger det dig. Det kan jag garantera.

IMG_1144.jpg

Hur gör jag nu när jag för ”första gången” ska strukturera upp ett manus från start?Inte mitt i som jag gjorde med mitt andra manus. (Bör tillägga att jag använt mig av post-it-lappar till både manus ett och två, så någon form av struktur har funnits, även om jag inte hade koll på premisser, teman och koncept vid det laget)

  1. Jag har en idé om vad det ska handla om. Idén kan ha kommit från en bild, en nyhet, en film eller bok, något någon sa på jobbet, en sko som ligger ensam längs en landsväg, ett övergivet hus… MASSOR av frön ligger runt omkring oss och som väntar på att få planteras. Och om en idé bara ploppar upp, så har man säkert undermedvetet samlat på sig någon känsla från något, som växt sig starkare med tiden.
  2. OneNote kopplat till molnet! Däri kan jag närsomhelst anteckna vidare på idén när fler saker kommer till mig. Öppna mobilen och hitta anteckningsboken som du gett en arbetartitel. Få allt samlat på ett och samma ställe.
  3. I OneNote skapar jag sedan olika sidor som jag namnger. Det kan vara: bakgrund, idéer, konceptet, temat, karaktärer, struktur, scenöversikt, beat sheet. Dessa flikar har jag hittills och måtte det räcka. Koncept, tema, beat sheet – de begreppen kommer från Larry Brooks. Läs! Jag går endast igenom kort och det är (för mig) kraftfulla verktyg att få igång en spinn-off på.
  4. Under bakgrund och idéer skriver jag ner mina första tankar som jag burit med mig ett tag. Därefter går jag vidare till att fylla i koncept och tema. Viktiga delar! Hur gör jag det? I konceptet ställer jag en rad ”Vad om…”-frågor. Här får man mycket till sig. Ordna dina frågor hierarkiskt. Vilken blir den första Vad-om-frågan? Ursprungstanken? I temat försöker jag svara på frågor som: ”Varför finns din berättelse till?” Vad har den att säga oss kopplat till verkligheten?” ”Vad betyder din berättelse?” För mig kopplas tema-frågorna till att svara på manusets premiss. Vad är det egentligen det handlar om och varför? Kan du svara kort på dessa frågor? Hur ser svaret ut om du bygger ut det? Ger dina svar dig fler infallsvinklar du kan använda dig av för att bygga scener? Karaktärer? Parallella historier som länkas samman på något spännande sätt?
  5. Hittar jag någon polaritet i idéerna? Om jag skriver om en gullig hund som tror att verkligheten är rosa, så får jag till en spänning, en twist, genom att det då finns en annan hund som inte är så gullig och bara ser världen svart. Där finns en spänning att bygga vidare på. Vad händer om de möter varandra? Vad lär sig karaktärerna av de olika verkligheterna? Och kom ihåg att onda människor blir bättre om man ger dem mänskliga drag och inte enbart ondska och elände.
  6. I ett tidigare inlägg visade jag min tidslinje där jag markerat ut de dramaturgiska kurvorna. Var är första vändpunkten (där något avgörande händer hp), var är mittpunkten (där ytterligare något sker och hp börjar kämpa tillbaka) samt var är andra vändpunkten (sista avgörande händelsen som leder till slutet)? I den skriver jag in mina centrala idéer (scener) som jag fått från start. Sedan är det dags för brobyggandet mellan dessa scener så manuset känns komplett (brobyggande = fler scener som länkas samman med de stora händelserna/scenerna)
  7. Vilken bihistoria ska få finnas med? Jag drar mig ofta åt mer historiska händelser/personer, har jag märkt. Hur många perspektiv ska man få följa? Minst två, max tre, känns det för mig. Koppla då alltid till dina viktiga frågor under temat – varför finns din historia till? Vad tillför den? Förhoppningsvis något nytt som inte blivit läst, utan som sticker ut. Lättare sagt än gjort.
  8. Vet du slutet på manuset, mer eller mindre? Börja bakifrån från det du vet och lägg ut ledtrådar, twister, karaktärer som bär olika masker för att förvilla läsaren och hp.
  9. Anteckna det du vet om karaktärerna. Lär känna dem. Hur reagerar de? Vilka synliga uttryck hade de? Vad lever i deras inre? Vilken polaritet finns inom dem?
  10. Fyll på en scenöversikt. Fyll på parallella scenöversikter på de perspektiv du har med. Se om de har någon koppling till varandra. Har du olika tider med i manuset? Lägg deras scenöversikter bredvid varandra och se hur de kan relatera till varandra. Varför finns scenerna med, vilket syfte fyller de? Försök använd vad-om-frågan till skapandet.
  11. Scenöversikten kan lätt kopplas till ”beat sheet”. Se var de olika scenerna hamnar till den dramaturgiska kurvan. Länkar till tidigare inlägg om detta här. Saknas någon scen? Känns händelserna för givna? Vad kan du ”kasta in” som överraskar och som får en betydelse, men som samtidigt finns där på ett logiskt sätt? Upprepa ovanstående punkter tills du nått i mål med en scenöversikt.
  12. Här gissar jag att det är dags att börja skriva på scenerna. Medan du skriver kommer du komma på fler saker och vilja ändra något. Gör det. Uppdatera scenöversikt/beat sheet m.m. Det tar inte så lång tid.

Jag har kommit till punkt 6–8. Jag går fram och tillbaka mellan de olika delarna och fyller på allt eftersom. Post-it-lappar kommer också fram för att snabbt lägga upp scener och flytta runt med lätthet på golvet eller på en A3. Olika färg på post-it på olika karaktärer/perspektiv. Min ordning för jag sedan in i OneNote för att lätt kunna se hur jag tänkt upplägget och ändra om ifall det behövs.

Säkert kommer jag ändra något i min punktlista ovan. Då uppdateras inlägget. Hoppas den är till någon hjälp för att få igång skapandet. Lycka till!

IMG_3702

Att få idéer till manus

Nu är jag igång igen. Medan mitt andra manus ligger hos lektören, planerar jag mitt tredje manus. Idén till det fick jag år 2015 ser jag i mina anteckningar. Just att skriva ner bra idéer, närhelst de kommer, gör att man har ess i rockärmen när det väl behövs. Flera stycken, faktiskt.

Idén till mitt första manus kom när jag gick en skrivkurs och skulle skriva om något man kände till. Det blev ett manus som utspelar sig i en gruvmiljö under mitten av 1800-talet och kvalificerar sig i genren historisk spänningsroman.

img_2506

Hämnd är ett centralt tema liksom skuld. Det var miljön som gav mig historien. En miljö jag växt upp i och som betyder mycket för mig. Om ni inte besökt gruvfältet i Persberg, så gör det. Men var rädd om den. Många besöker gruvfältet och tyvärr lämnar de spår efter sig i form av skräp och annat.

Till mitt andra manus fick jag idén från en bild när jag scrollade genom en nyhetsapp. Två människoskelett man hittat som varit begravda i flera hundra år och de låg i en ställning som att de höll om varandra. Det födde idén till att skriva om året 1947 samt nutid, med kopplingar till arbetarrörelsen, pianisteroch litteratur, det skrivna ordets makt och betydelse. Manuset hamnar i genren spänningsdrama.

Mitt tredje manus som också hamnar inom spänningsgenren kommer från en bild jag kom över när jag letade bilder till bloggen. En bild på ett bibliotek. Och det är utifrån den startpunkten en idé har växt fram som kommer att beröra ämnet att höra till. Eller snarare att känna att man inte har någon plats i denna värld. Man bara finns. Utifrån detta växer huvudkaraktärer, centrala scener, början och slutet fram. Det som måste få ta mera tid är att hitta vägen fram till de centrala scenerna. Om man ser de stora händelserna som öar, måste jag sedan bygga broar fram till öarna som leder dit. Bygga fler scener. Hur kommer huvudpersonen dit? Vad borde kompletteras till mina första originaltankar? Vilka bifigurer bör finnas? Jag hör inte till dem som har ett persongalleri som behöver en egen innehållsförteckning med namn, roll och kopplingar till varandra för att läsaren ska hänga med. Snarare så få som möjligt, men inte så få att historien blir snäv. Jag tror att man får ett bättre djup med färre karaktärer och kan lära känna dem bättre.

Jag kommer att lägga ut ett inlägg om hur jag bygger upp ett manus från start. Hur gör jag? Denna gång ska jag för första gången använda mig av struktur och planering för att få alla delar rätt från start. Något som inte alla gillar då de vill se längs vägen var karaktären tar dem. En del kan tycka att det hindrar deras skapande.

bricklayer-28805__340

För min del vet jag redan var karaktären kommer hamna, det som kommer överraska mig är hur vägen dit varit samt vad karaktären upplevt. Trots struktur och planering, kommer ändå sådana överraskningar in både när jag skriver, men även medan jag lägger strukturen. Att skriva är för mig att utföra konst från början till slut. Jag skapar inte bara medan tangentbordet smattrar, utan från planering till slutprodukt. Jag tänker att det är likadant för konstnärer. De skapar också från start när de väljer färg, element, verktyg, material och tjocklek. Sedan om de kastar in lite pastellfärg i akrylen längs vägen, för att de fick ett infall spelar ingen roll. Huvudsaken är att de förstår att trots valen de gjort från början så kan man faktiskt ändra sig och ändra om i planeringen. Det viktiga är att man inte gör det svårt för sig så man kör fast och inte kommer längre. Bara för att man inte vet hur själva historien ska sluta, eller hur karaktären ska kunna ta sig genom hindren. Då har man målat in sig i ett hörn och får börja om.

Dags för lektören att ”titta in”

Det är gjort! Redigerat och ”klart” (tills jag ska redigera än en gång efter vila/lektör…). Tre gånger genomläsning med ändringar och tillägg har jag lyckats hunnit med på kvällarna. Jag har även bokat in en lektör. Tidigare (till det första manuset) har jag använt mig av Cajsa Winqvist, två gånger och som jag varmt rekommenderar. Till det andra manuset prövar jag en annan lektör som jag hört gott om. Men det var inte ett lätt beslut, eftersom jag gärna kör på det som fungerat tidigare. Och det har Cajsa. Men nu håller vi tummarna för att även denna lektör gör ett bra jobb.

check-1289751_1920 (1)

I mitten av januari ska manuset lämnas in. I slutet av januari, eventuellt början av februari får jag tillbaka kommentarer och åsikter som jag själv får avväga hur mycket jag håller med om eller inte alls. Det måste vara en balans mellan att vara lyhörd, självkritisk samt att komma ihåg vad jag ville med manuset från början. Ändra det tills jag får det som det var tänkt, alternativt ännu vassare. Inte få det till något som någon annan vill, för jag vill inte riskera att hamna på villovägar.

Det som jag inte gjort med mitt andra manus är att använda mig av testläsare. Helst innan lektör. Jag ska däremot fundera på om jag ska skicka iväg det till några frivilliga efter min redigering utifrån lektörsutlåtandet. Just med testläsare är det bra att få höra när manuset blir segt/tråkigt eller om man inte riktigt hänger med i händelseförloppen. Likaså om twisterna och slutet är tillfredsställande på rätt sätt.

Min att-göra-lista efter lektörsutlåtandet (slutet av januari/början februari):

  1. Lyssna in lektörens kommentarer. Ställa frågor om jag blir fundersam. Tänka till. Skriv!
  2. Dubbelkolla scenerna än en gång hur de startat, avslutats samt av vilken anledning de existerar. Är det ett driv i dem? Tillför de manuset något? Är någon scen onödig? Är någon scen bortglömd?
  3. Slutet. Läs igenom slutet igen. Anledningen till det är för att jag är något fundersam över mitt upplägg. I bakhuvudet känner jag att man kan få till det snyggare. En tankenöt att bära med sig tills det är dags att vässa manuset ytterligare.
  4. Testläsare? Frivilliga/utbyta tjänst med någon? Se till att denne i så fall får en mall att gå efter/frågeställning.

Under tiden denna lista ligger på viloläge, planera inför manus 3.

Barnboksmanus…

Att skriva manus till barnböcker. Det är något jag aldrig gjort förrän nu. Egentligen har jag gjort tiotals, kanske hundratals under mina år i arbetet samt med mina egna barn, men jag har aldrig satt mig ner och skrivit ner mina muntliga berättelser.

Oftast föds de genom att barnen ger mig vissa premisser (något jag växt upp med att min mammas kusin gjorde för mig och mina systrar). Det funkar på så sätt att mina barn får bestämma vilka saker som måste vara med i berättelsen och ibland även vilken genre den ska röra sig inom. Spänning, drama, humor. Och på något sätt lyckas jag få dit alla de karaktärer eller händelser som de ville ha med. reading-2910682_1920

Det blir ibland hisnande historier och med twister man aldrig hade kunnat räkna ut. Just eftersom det är tre olika individer som tar med saker som de anser spännande eller av intresse just då. Och syskon är inte alltid så samstämmiga, men ändå brukar det gå vägen. Det gäller bara att vara kreativ och se möjligheter. Lättare sagt än gjort ibland.

Nu då. Jag och min son har länge pratat på att skriva manus. Sist ville han att han och jag skulle skriva en bilderbok tillsammans. Sonen är 8 år och älskar att skriva (längst ner är ett citat från inledningen till en av alla hans snart hundratals egna ”manus” som han gjort). Tillsammans har vi nu kommit på karaktärer för en serie bilderböcker som är passande för barn mellan 3-6 år. Men även äldre samt vuxna (det är vår familjs sorts gemensamma humor). Som det är nu kom vi tillsammans på karaktärerna och jag skrev handlingen. Men han ska få se igenom manuset och ge kommentarer och sedan får vi se om vi skickar in.

Vi har dock emot oss att jag faktiskt aldrig skickat in barnboksmanus förut och har även kommit till frågor som om man ska ge ut på egen hand eller skicka till förlag? Illustratör kan jag få tag i, men det är så mycket mer. Marknadsföring är det stora som är viktigt och då känns det som att förlag har mer resurser.

Det är för mig/oss en spännande tanke att till slut få manus inskickade och lästa av professionella. Kanske borde jag hålla mig enbart till vuxenlitteratur? Vi får se.

Min åttaåriga sons inledning på en av sina berättelser: Det nya livet var fantastiskt men det var tyst. Skymningen började resa sig över landet. Innan han visste ordet var det natt, men till sist somnade han. (LWJ sommaren 2018)

child-2443969_1920.jpg

Slutfasen av redigeringen

Slutet närmar sig. Jag har snart läst igenom hela nutiden i mitt andra manus och lagt till, samt strukit. När det är gjort, ska ändringarna in i word-filen och därefter är det dags. Dags att strukturera upp och blanda nutid med dåtid så läsaren får läsa växelvis på något sätt. Jag vet inte exakt hur, men jag inbillar mig att jag inte vill att varannan kapitel ska vara nutid och varannan dåtid. Hela manuset måste få ett flyt och passa ihop, därför är jag från början övertygad om att fler scener måste läggas fram, innan jag byter perspektiv/tid.

img_0455
Det andra manuset som för första gången får se dagens ljus utanför dataskärmen

Jag känner att jag återigen faller tillbaka i stressen (eller längtan) att snabbt skicka in manuset till mina favoritlistade förlag, samt även en litterär agent, som bad mig återkoppla om jag kom med något mer samtida.

Hur ska jag kunna hålla mig från att färdigställa manuset efter redigeringen och sedan hitta testläsare – innan jag trycket på ”skicka”-knappen? Men jag vet att om jag gör det, ökar chansen att faktiskt bli antagen någonstans.

Och vem vill inte öka chanserna?

Uppdatering i redigeringsdimman

En månad har gått sedan jag påbörjade redigeringen av manus två. Mitt andra manus är uppdelat i två tidsskeenden som löper om vartannat. Det har jag påtalat i ett tidigare inlägg, men gör det igen. Det ena tidsskeendet pågår under 1947 (dåtid) och det andra sker i vår nutid. Under månaden som gått har jag redigerat dåtiden. Hur man redigerar kan se olika ut och ju noggrannare man planerat och haft struktur under skrivandet, desto lättare går redigeringen. Manus två har haft hög struktur jämfört med manus ett och jag inbillar mig märka av det också.

Så här har redigeringen av dåtid gått tillväga:

  1. Började med att läsa igenom dåtiden från början till slut på datorn. Därmed kunde jag stryka, lägga till samt infoga kommentarer både i dokumentet och för hand, på saker jag la märke till inte stämde, eller måste läggas till/ändras. Här har jag enbart fokus på att läsa förbehållslöst utan att ha något specifikt i åtanke. Enbart hur det låter och vad som känns fel.
  2. Jag skrev ut dåtiden för att läsa det i pappersformat. På så sätt märker man andra saker än när man läser på skärmen. Även kommentarerna fick synas i utskriften. Nackdelen är att det blir en del papper som förbrukas, därför försöker jag skriva ut manus så lite som möjligt. Hur som helst. Med manuset i hand fortsätter anteckningarna och strykningar hagla. Jag har ännu ett papper bredvid där jag skriver upp viktiga saker att komma ihåg, eller frågor jag ställer mig som jag måste lösa efter redigering två. Här har jag som fokus att se till att kapitlen hör ihop med varandra och inte känns lösryckta.

img_6543.jpg

Mitt nästa steg i redigeringen är att lösa alla frågor och funderingar jag skrivit upp på papperet bredvid. Anledningen till att jag inte tog tag i det direkt var för att jag snabbt tappar tråden om jag måste lösa funderingar som kan ta tid. Jag vill inte förlora för mycket uppmärksamhet från manuset och därför antecknar jag friskt sådant som kräver mer än en ändring direkt i manuset. Jag ser också till att läsa manuset varje dag, för att inte glömma bort vad jag läst hittills. I slutändan måste allt stämma och man måste komma ihåg vad som har sagts/gjorts för att resterande handlingar ska vara naturliga och komma vid rätt tidpunkt.

När jag har löst alla punkter på papperet, går jag och redigerar början och slut i varje scen. Jag ser till att de börjar och slutar på ett sätt som känns ”spännande” eller som på något annat sätt ger läsaren motivation att fortsätta läsa.

Därefter låter jag dåtiden ligga och vila, medan jag tar mig an nutiden. Eftersom nutiden bygger delvis på dåtiden är det därmed bra att dåtiden fortfarande är färsk i huvudet. Nutiden kommer jag sedan redigera som med dåtiden. När det är gjort kommer något jag ser fram emot. Att blanda upp nutiden och dåtiden i den ordning som känns mest spännande och logisk. Först då kommer manus två att kännas som ett enda manus. Just nu är det uppdelat i min Word-fil för att jag vill se dem en och en och se till att de är sammanhängande i sig själva. Jag räknar kallt med att jag kan göra det i slutet av året. Dags att sätta fart!

Skrivandet i cirklar

Ljudet av klickande tangenter som hastigt upphör. Det är den miljonte redigeringen av ”Manus 1” som gått i graven. Manuset har härmed intagit ett viloläge och om ett par månader får det åter väckas till liv genom ”öppna-knappen” i Words menyflik. Då för att få genomgå en finputsning.

En stilla oro rör sig dock i mig. Under slutredigeringen har sidantalet ändrats. Från 334 till 350. Just i min fas hade jag en tanke att strama åt. Och visst har scener rykt, men nya har tillkommit. Något säger mig ändå att siffror inte avgör och har makten över manusets liv. Dirigeringen av scener, antal ord och kapitel måste få samspela med dramaturgi, premisser och trovärdighet, utan att sidantalen lägger sig i.

Tankarna får vandra vidare. Ett klick bort ligger ”Manus 2” redo att tas om hand. Det välbekanta ljudet av klickande tangenter ljuder upp igen. Och som om de aldrig varit borta fyller de (tom)rummet.

Ge aldrig upp. 🙂

technology-785742_1920

Redigera med hjälp av kapiteldokument

Om du vill ha en bra, snabböverskådlig översikt på ditt manus under redigeringsfasen och där du samtidigt kan anteckna ner ändringar och idéer är kapiteldokumentet något för dig.

När jag kör igång med en redigering skriver jag ut (i Word) manusets kapitelnummer med en kort beskrivning bredvid vad kapitlet handlar om. Ex. Kap. 5, Sophia möter Carl första gången. Bredvid kolumnen med kapitelnumret samt den korta beskrivningen, finns en tom kolumn intill. På så sätt kan jag snabbt anteckna för hand eller på dator intill rätt kapitel, vilka ändringar som behöver göras längre fram. För min del var det aktuellt att i ett första led anteckna ner lektörens förslag på ändringar, som jag nappat på och därefter egna förändringar man vill utföra. Dokumentet är användbart under hela redigeringsprocessen.

Namnlös

I första vändan av redigering ”brukar man” (finns tusen olika sätt att göra det på) läsa igenom manuset och endast anteckna ner viktiga bitar man inte vill glömma bort. Första vändan vill man fånga känslan av manuset och se det som en helhet innan man dissekerar minsta stycke, som kan ske i vända tjugofem. Kapiteldokumentet är användbart såväl som i första vändan som i den hundrade. Längs vägens gång behövs det däremot skrivas ut på nytt och uppdateras ifall ordningen på kapitlen kastats om/lagts till/strukits, så man inte blir förvirrad av allt kladd.

Här kommer fler exempel på dess användbarhet: två karaktärer möter varandra i kapitel 12 och utvecklar samtalet i en annan miljö i kapitel 17. Under redigeringen inser jag att mötet i kapitel 12 måste strykas helt/flyttas eller ändra ton, som därmed påverkar mötet i kapitel 17. Då antecknar jag kort på raden intill kapitel 17 att ändringen måste ske så det passar förändringen som hände i kapitel 12. Det innebär att jag snabbt kan anteckna viktiga tankar på ändringar och följa kedjereaktionen, utan att behöva bläddra i mitt manus på datorn för att hitta rätt. Översikten av alla kapitel underlättar enormt, för att inte tala om snabbheten att få ner tankarna effektivt.

IMG_6353

När jag skrivit ner ändringar i mitt kapiteldokument och anser att jag är nöjd med ändringarna, så är det dags att öppna datorn. Och om jag redigerar början av manuset när en ny idé dyker upp som hör hemma längre fram i manuset, kan jag snabbt göra mig av med idén som förbättrar manuset, genom att skriva av den i dokumentet, intill rätt kapitel. Därefter ögnar jag igenom dokumentet och läser de korta kapitelbeskrivningarna, ifall jag kommer på att idén påverkar saker i fler led längre fram. Då måste även detta antecknas. Dokumentet är lättillgängligt och föränderligt, där ändringar lätt kan läggas till eller strykas. Funderingar som dyker upp och som inte kan lösas i en handvändning, antecknas. Andra idéer stryks. Det är bara att kladda på helt enkelt!

Anlita en lektör

Har du någonsin funderat på att anlita en lektör för att få feedback på ditt manus? Längre ner på sidan kommer jag att ge tips på en lektör jag anlitat, som jag varit mycket nöjd med.

För många är det en stor ekonomisk kostnad att anlita en lektör för en genomläsning. Att det kostar pengar är egentligen inte så märkligt, då en lektör lägger ner ett gediget arbete på att läsa igenom manus och har förmågan att ge både övergripande feedback likväl som djupdykningar och petar på detaljer. Det är inget lätt arbete de tar sig an och har man anlitat en lektör som kan genren man skrivit inom, eller för den delen epoken, ämnet, etc., då får man värdefulla synpunkter som kan ge manuset den sista touchen för att bli precis så man önskat. Det kan till och med vara så att man inser att man har en hel del arbete kvar, att man varit otydlig eller rörig i sitt skrivande. Det sistnämnda

money-2180330_1920

är inget man önskar sig, därför är det bra om man utför sitt eget redigeringsarbete på fullaste allvar och att man låtit manuset vila innan man läser det med nya ögon för att påbörja redigeringen. Då sparar man sina egna pengar samt en lektörs tid, om man gjort så mycket man kan på egen hand.

Att ha låtit testläsare fått läsa igenom och gett respons ger också en hel del innan det är dags för en lektör. Och där gäller det att ge och ta. Läs i gengäld något testläsaren skrivit och återlämna tjänsten du själv fick.

Jorun Modén skriver på sidan författarkurs.se om saker man kan ställa sig själv innan man anlitar en lektör. Läs råden genom att klicka här. Stjärnmärk gärna sidan och gå in på Författarblogg uppe i menyfältet. Det finns massor att läsa och Jorun bjuder på många tips och idéer.

Som jag skrivit tidigare har jag just avslutat hela första utkastet av mitt andra manus som är ett mer samtida manus. Mitt första manus utspelade sig under mitten av 1800-talet och var av en historisk spänningsroman. Det var detta manus som kommit vidare i manushögen hos förlag och blivit granskade av lektörer. Totalt tre olika lektörer och som faktiskt haft olika åsikter, medan enstaka åsikter varit likartade – och det är de likartade man ska lyssna på ordentligt. Om flera lektörer har samma sorts åsikt, då måste man tänka ett varv till och försöka lösa det de anser som en svaghet eller brist.

En lektör som jag kommit i kontakt med genom att ha gått vidare i manushögen är Cajsa Winqvist. Första gången hade jag tänkt att mitt första manus skulle vara en av två delar. Jag anlitade Cajsa som är dramaturg och hon utförde en genomläsning på den första delen. Responsen både sved och gjorde gott. Det som sved insåg jag att jag var tvungen att göra något åt – jag höll med – och anledningen till att det sved var att det inte var något enkelt att fixa. Jag var tvungen att tänka om två delar till en och därmed göra förändringar i berättelsen/storyn.

feedback-1825515_1920

Jag följde de flesta av hennes råd och skickade in igen till förlag. Gick vidare ännu en gång och kom till lektörsläsning. Förlaget mailade mig responsen de fått från lektören de anlitat och tackade nej i slutändan. Jag lyssnade på det jag kände att lektören (nr. 2 i ordningen) hade rätt i. Skickade in återigen. Kom vidare och till lektörsläsning `numero tres`. Återigen skickade förlaget lektörens utsaga och tackade nej till utgivning. Denna lektör ville att jag skulle skriva på gammelsvenska – jag står fast vid att det inte är där mitt skrivspråk hör hemma. Jag tänkte att jag ändå behövde göra något åt ”manuset som aldrig nådde ända fram”. Att komma vidare tre gånger men aldrig riktigt få till det… Jag måste lyckas! Därför anlitade jag Cajsa Winqvist än en gång till manus nr. 1 i januari 2018. Jag var ju trots allt väldigt nöjd med första gången jag anlitade henne och tänkte att jag måste få hennes synpunkter igen, då jag förändrat manuset en hel del sedan sist.

Hon skickade mig lektörsutlåtandet två veckor senare och först nu när jag avslutat det andra manuset kan jag sätta mig ner och grotta ner mig i hennes kommentarer. Än en gång är jag väldigt nöjd med responsen hon givit. Och nej, det är inte bara solsken i det hon skriver, utan konkreta saker på vad som bör förbättras, förtydligas, strykas, höjas, sänkas, etc., liksom sådant som är bra. Det är inte ett tiotal sidor med respons, men de sidor jag fick var väl grundade och varje mening ger mig mycket att tänka på. Det är kritik och feedback bortom raderna, sådant som har en väsentlig tyngd i sig och som gör att man förstår vad duktig hon är i sitt yrke. Hon vänder och vrider och tänker längre runt manuset än man själv gjort emellanåt.

Därför är jag glad för att den bifogade filen inte var tio sidor lång, då varje mening har sin tyngd i ärlighet och ”mitt-på-pricken-kritik”. Hade jag haft sådan kritik på tio sidor, då hade jag nog inte kommit så långt i manuset som jag hade hoppats. De synpunkter jag fick är inte alla snabba saker för mig att få i ordning på och hade det varit det, då kanske ett förlag ändå sagt ja – eller hur?

Mitt tips på lektör är alltså Cajsa Winqvist. Du hittar hennes hemsida här.

Jag har anlitat en annan lektör också för flera år sedan – men vilket nybörjarmisstag. Där fick jag tiotalet (minst) sidor tillbaka. Jag skulle ha låtit manuset vila mer innan lektör fick arbeta sig igenom det (den stackaren), men jag lärde mig att jag inte var redo med min text. Hade jag låtit den vila utan att titta på det under några veckor eller månader, kunde jag ha släckt en hel del eldar själv. Nu fick jag hjälpen att göra det snabbare, men det kostade. Både i självförtroende och i pengar!

justice-423446_1920