Revidera synopsis

Under en tid har jag funderat över mitt synopsis till manus tre – manuset som är den första i en serie. På något sätt har jag känt att det är något som skaver någonstans. Till slut insåg jag att det beror på att det är för mycket som ska pressas in. För många händelser som inte knyter an till samma tema eller premiss. Manuset kändes helt enkelt spretigt.

Därför har jag idag suttit ned med några nya idéer och försökt styra om manuset. Få det mer bundet av samma känsla och röda tråd för att kunna gå djupare in i karaktärer och händelser, istället för att ha för mycket som händer och som därmed sker mestadels på ytan utan riktning.

För att få bukt på mitt dilemma har jag i löpande text skrivit om varje karaktär/historia som man möter i manuset och lyft upp vad det är som knyter de tre karaktärerna samman. I bakgrunden ligger en händelse som kommer påverka hp både i detta manus samt i uppföljarna. Samtidigt har hp en egen bakgrundshistoria som man får följa både i första och i kommande manus. Att ta reda på vad som är centralt med manuset och därmed knyta an karaktärerna tydligare till detta, är också något jag funderat på.

Förutom att skriva om karaktärerna och fundera runt den centrala betydelsen, har jag ritat upp en ny tidslinje och markerat ut de största händelserna och vändpunkterna. Det är ett arbete jag kommer fortsätta fila på tills jag känner att det verkligen sitter. Hela hjärtat måste med, först då får manuset en tyngd och betydelse för mig som jag kan stå för. Jobba på!

10D336BB-425D-4541-8FC1-BDE29E114649.jpeg

Idag händer det…

Manus III får ta sin början. Det är något speciellt med att sätta de första orden. Det är nu en ny resa tar vid.

Bland det första jag gör när man öppnar ett nytt dokument är att ställa in marginalerna rätt. Ordna med brödtext, radavståndet och rubrikerna. Navigationsfönstret måste synas bredvid. Där radas mina rubriker upp i den ordning jag skriver dem. Då är det lätt att hitta i dokumentet och växla mellan scener när det väl behövs.

Att skriva rubriker med korta notiser till scenen som ska skrivas, är för mig en viktig hjälp. Rubrikerna stämmer överens med mitt synopsis och får mig att hålla rätt riktning. Sedan får vi se längs vägen om riktningen behöver justeras något. Oavsett, fortsätt framåt!

Manusöversikt – olika vägar att gå

Jag har använt mig av olika metoder och känt mig fram till vad som passar just mitt sätt att skapa en ny värld när jag lägger upp scener till ett manus. A3 med post-its som kan flyttas runt – passar när man är osäker på ordningen, vill stryka något och sätta dit en annan scen, utan kladd.

Här nedan är en bild på min A3, ena sidan med 4*4-post-its på, men sedan vände jag om och skrev istället ut scenerna på datorn mer detaljer, vilket andra sidan synliggör.

9EA3BD40-8B0C-48A5-9C99-14F65F5D7EC6

Manus III kräver mer påminnelser till scener, så jag vet hur de hör ihop med något som kommer längre fram i manus, eller något som redan skett och som kommer att komma fram under manusets gång. Därför kändes det bättre att använda mig av mer text och markera dem i olika färger beroende på vilken/vilket ämne/händelse/situation/karaktärer det rörde sig om. Och att använda mig av A3 är inte det enda jag gör för att hålla koll på manusets framväxt. Jag har även ett synopsis på 7-8 sidor där jag i löpande text redogör för manuset, samt ett beat sheet (som jag skrivit om tidigare).

Men nu är jag beredd att strunta i A3 helt och hållet. Att ha flera system gör att man måste uppdatera alla system, så de hänger med i svängarna. Det – tar för mycket tid. Och då får jag välja vilken metod som är viktigast för mig. Och det är ”Beat sheet”. Från och med nu använder jag mig av det upplägget och skriver scenerna i tabellformat lodrätt, där dramaturgin stöttar vid sidan av. De scener som behöver mer detaljer runt sig, antecknar jag extra i ett dokument vid sidan om.

Scenerna börjar bli alltmer heltäckande och snart går jag in i efterforskningsfasen. Ta reda på fakta om mer specifika saker, för att ha kunskapen med mig innan jag börjar skriva. Att bygga världar är minst sagt spännande!

 

Kapitelöversikt

Jag har nu skapat en kapitelöversikt (eller om man vill kalla det för scenöversikt). I One-note skapade jag en tabell med sex huvudlinjer som jag måste hålla ordning på i manuset. Se bilden nedan:

IMG_1869

De sex huvudlinjerna står i den vänstra kolumnen. Linjerna kan vara döpta till: unga mannen, farbrorn, kvinnan, utredaren, et.c. Sådana personer som huvudkaraktären kommer att ha något att göra med och där vissa linjer flyter i varandra. Att de flyter i varandra, menar jag att de är sammankopplade på något sätt och att läsaren samt huvudkaraktären till slut kommer att få reda på detta. Spår och ledtrådar som jag hoppas ger läsaren en ”aha-upplevelse” när allt binds samman.

I rutorna som löper linjärt, från vänster till höger (och där de sammantejpade A4-papperen även fungerar som en tidslinje, med de olika dramaturgiska kurvorna försiktigt markerade), fyller jag på med scener som huvudkaraktären kommer att få vara med om.

Längst ner löper en huvudlinje som är en bakgrundshistoria men där huvudkaraktären inte är central, utan två andra karaktärer. Deras historia kommer så klart att till slut kopplas till HK och ge läsaren samt HK en djupare förståelse i varför vissa saker sker i manuset.

Planerandet av manus III

Medan man väntar på förlagens dom, fortsätter mitt arbete med manus III. Det får mig att tänka på hela skrivprocessen när man bygger ett manus från början till slut.

Jag kan inte säga vad som är roligast i det skrivande livet. Är det planerandet? Att få till en värld med livsöden som inte sett dagens ljus ännu? Eller är det att börja skriva, att väcka dem till liv? Se hur de växer för varje sida och som fångar mig vid genomläsning och driver på viljan att fortsätta skriva om dem? Eller är det redigeringen, när allt är ”klart” och man letar efter fallgropar och förbättringsmöjligheter som gör det vassare? Eller när man sätter sista punkten och är nöjd. Förhoppningsvis mer än nöjd?

Jag anser att varje del i byggandet av världar är lustfyllt och fångar mitt intresse. Vissa avskyr redigeringen. Jag ser det som en viktig del av hela författandet. Det som ger manuset chansen att glänsa, precis som det förtjänar. Att få krypa upp i soffan, läsa igenom sida efter sida. Läsa igenom igen och igen, varje gång med olika glasögon. Jag ser tjusningen i varje del av skrivandet. Och tur är väl det. Annars skulle det ta väldigt lång tid att skriva manus.

Nu åter till manus III. Ett nutida manus men med en parallell-linje i dåtid, som ger historien mer tyngd. Det här manuset har potential att bli det första i en serie. Jag har redan idéer på hur det kan växa vidare, men jag ser till att inte avsluta det för öppet, utan har istället en grund som lätt kan byggas på, om konceptet skulle vara tillräckligt intressant av läsarna (och förlag). Att inte ha det för öppet beror inte bara på hur stor potential manuset kan tänkas ha, utan jag vill gärna ge läsarna ett ordentligt avslut.

IMG_1804.JPG

Här ovan på bilden kan ni se de fyra huvudlinjerna (perspektiven i olika karaktärer). Jag har skrivit dem bredvid varandra för att lättare kunna se hur händelserna hör samman med varandra. Dessa fyra tabeller skriver jag sedan ut och klipper isär. De klistras fast centrerat på ett A3 (se nedan). Där fyller jag sedan på med tankar, frågor och funderingar, samt skriver varje perspektivs historia i löpande text på baksidan. A3-dokumenten fungerar som tankekartor. Jag kan lättare se luckor och skriva dit små detaljer som kan vara avgörande i byggandet av manuset.

IMG_1819

För mig är det viktigt att arbeta både digitalt (One-note och Word) och fylla på tankarna, men även med pennan i hand och skriva ner det på papper. Det viktiga är att jag ser till att både det digitala samt det handskrivna uppdateras mellan varandra. Digitalt är perfekt om man kommer på en idé och inte har tillgång till alla dokument där hemma. Och ju längre fram i processen jag kommer desto mer digitalt blir planen, medan mina tankar längs vägen – saker att komma ihåg- antecknas på papper bredvid.

Det viktiga är att hitta sitt sätt att hålla ordning på manuset.

Speciellt om man har flera parallella spår som vävs in i varandra.

Samtalet med lektören

Nu har jag varit i Stockholm och träffat lektören till mitt andra manus. Med mig hem fick jag en lunta A4, närmare bestämt manuset på 272 sidor samt ett tiotal sidor där han strukturerat upp alla sidnummer med en kort kommentar till varje sida. Inuti manuset finns två tecken markerade på delar där han reagerat på något. Tecknen är antingen utropstecken (!) eller frågetecken (?). Utrop för stycken som han tycker är bra på något sätt och frågetecken där jag är otydlig, eller där han inte hänger med.

Under vårt möte under drygt en timma, gick han igenom vad han ansåg om manuset och dök direkt in på det som behövde åtgärdas. De råd och tankar han kom med var sådana jag själv kunde se och förstå. Det är så skönt när det är så, att man förstår förstår hur de menar, än vad det hade varit om man inte höll med alls.

Han sa att språket var bra och även gestaltningen. Där behövde jag inte lägga ner något arbete, utan fokus låg på det som behövdes åtgärdas. Nämligen…

  1. Strukturen på historien. Vilket kapitel som ska komma först. Jag hade låtit dåtiden komma först, bi-historien. För läsarens skull ska huvudhistorien vara först – såklart.
  2. En annan sak att åtgärda är att det är mycket som händer direkt, många problem som uttrycks på olika sätt, som mina tre huvudkaraktärer har med sig i livet. Det blir för mycket för läsaren på en gång. Lektören tyckte att jag borde förankra grunden i historien i början och sedan starta upp andra ”bi-historier” och avsluta dem på olika ställen. Nu började för mycket samt att de flesta fick sin avslutning närmare slutet. Då blir det för mycket även i slutet. Istället borde jag låta nutiden ta plats de första kapitlen och sedan låta bi-historien komma in när läsaren fått koll på nutiden. Därefter introducerar jag dåtiden och nämner inte alla bekymmer alltför snabbt.
  3.  Jag fick tipset att allt som händer är bra. Jag har mycket fantasi, märkte han, gott språk och det finliret, men ibland blev kapitlen korta och jag skulle tjäna mer på att gå in ännu mer på djupet på karaktärerna än vad jag gjort. Använda de delar jag lagt in som karaktärer råkar ut för och mjölka ur dem mer. Jag har varit lite försiktig, tyckte han. Hans tips var att lägga till 100-150 sidor, vilket innebär en slutprodukt på ca 370-420 sidor. Han sa att förlagen hellre ser att de kan skala bort på en historia än om de vill att man lägger till. De kan inte veta om debutanter kan lägga till och hur bra slutprodukten skulle bli. Då är det säkra att måla ut mer, än riskera att vara för fattig, resonerade han. Det låter klokt.

Jag har nu bläddrat igenom all feedback jag fått på varje sida och det är på ett fåtal ställen där jag blir otydlig och några ställen där jag går för snabbt fram. Det som kommer ta tid är att lägga om tidslinjerna på ett bättre sätt, men jag tänker låta det ta den tid det tar.

Slutet på manuset tyckte han om. Det var bra. Något jag varit orolig för. Och förutom att det stod på vissa enstaka sidor att de var ”otydligt”, ”rörigt” eller ”snabbt förlopp”, så stod det även ord som ”starkt”, ”bra nerv”, ”vackert” på andra sidor. Det är lätt att man minns de få nedslagen, men man får aldrig glömma det positiva som faktiskt överväger stort i det här fallet.

För min del känns det skönt att jag inte fick påbackning på språket eller gestaltningen. Det hade varit en värre grop att gräva eller snarare byggnad att bygga. Det gäller istället att bli klokare på hur man visar upp sitt verk, så läsaren hänger med ordentligt och har koll på vem de ska följa, vad de förmodligen kan förvänta sig och så klart leverera mycket mer än det. Huvudsaken är att de hänger med i svängarna.

IMG_1213

Hur bygger jag upp ett manus från början?

I tidigare inlägg har jag skrivit om boken Story Engineering” av Larry Brooks. Har ni inte läst den, så gör det. Jag har även läst ”The writers journey” av Christopher Volger. Båda böckerna är spännande och ger mig något för att förfina skrivandet. Avskyr man planering och struktur för att skriva – läs dem inte. Men om man är alltifrån lite nyfiken till helsåld – läs. Ta till dig det du vill. Något ger det dig. Det kan jag garantera.

IMG_1144.jpg

Hur gör jag nu när jag för ”första gången” ska strukturera upp ett manus från start?Inte mitt i som jag gjorde med mitt andra manus. (Bör tillägga att jag använt mig av post-it-lappar till både manus ett och två, så någon form av struktur har funnits, även om jag inte hade koll på premisser, teman och koncept vid det laget)

  1. Jag har en idé om vad det ska handla om. Idén kan ha kommit från en bild, en nyhet, en film eller bok, något någon sa på jobbet, en sko som ligger ensam längs en landsväg, ett övergivet hus… MASSOR av frön ligger runt omkring oss och som väntar på att få planteras. Och om en idé bara ploppar upp, så har man säkert undermedvetet samlat på sig någon känsla från något, som växt sig starkare med tiden.
  2. OneNote kopplat till molnet! Däri kan jag närsomhelst anteckna vidare på idén när fler saker kommer till mig. Öppna mobilen och hitta anteckningsboken som du gett en arbetartitel. Få allt samlat på ett och samma ställe.
  3. I OneNote skapar jag sedan olika sidor som jag namnger. Det kan vara: bakgrund, idéer, konceptet, temat, karaktärer, struktur, scenöversikt, beat sheet. Dessa flikar har jag hittills och måtte det räcka. Koncept, tema, beat sheet – de begreppen kommer från Larry Brooks. Läs! Jag går endast igenom kort och det är (för mig) kraftfulla verktyg att få igång en spinn-off på.
  4. Under bakgrund och idéer skriver jag ner mina första tankar som jag burit med mig ett tag. Därefter går jag vidare till att fylla i koncept och tema. Viktiga delar! Hur gör jag det? I konceptet ställer jag en rad ”Vad om…”-frågor. Här får man mycket till sig. Ordna dina frågor hierarkiskt. Vilken blir den första Vad-om-frågan? Ursprungstanken? I temat försöker jag svara på frågor som: ”Varför finns din berättelse till?” Vad har den att säga oss kopplat till verkligheten?” ”Vad betyder din berättelse?” För mig kopplas tema-frågorna till att svara på manusets premiss. Vad är det egentligen det handlar om och varför? Kan du svara kort på dessa frågor? Hur ser svaret ut om du bygger ut det? Ger dina svar dig fler infallsvinklar du kan använda dig av för att bygga scener? Karaktärer? Parallella historier som länkas samman på något spännande sätt?
  5. Hittar jag någon polaritet i idéerna? Om jag skriver om en gullig hund som tror att verkligheten är rosa, så får jag till en spänning, en twist, genom att det då finns en annan hund som inte är så gullig och bara ser världen svart. Där finns en spänning att bygga vidare på. Vad händer om de möter varandra? Vad lär sig karaktärerna av de olika verkligheterna? Och kom ihåg att onda människor blir bättre om man ger dem mänskliga drag och inte enbart ondska och elände.
  6. I ett tidigare inlägg visade jag min tidslinje där jag markerat ut de dramaturgiska kurvorna. Var är första vändpunkten (där något avgörande händer hp), var är mittpunkten (där ytterligare något sker och hp börjar kämpa tillbaka) samt var är andra vändpunkten (sista avgörande händelsen som leder till slutet)? I den skriver jag in mina centrala idéer (scener) som jag fått från start. Sedan är det dags för brobyggandet mellan dessa scener så manuset känns komplett (brobyggande = fler scener som länkas samman med de stora händelserna/scenerna)
  7. Vilken bihistoria ska få finnas med? Jag drar mig ofta åt mer historiska händelser/personer, har jag märkt. Hur många perspektiv ska man få följa? Minst två, max tre, känns det för mig. Koppla då alltid till dina viktiga frågor under temat – varför finns din historia till? Vad tillför den? Förhoppningsvis något nytt som inte blivit läst, utan som sticker ut. Lättare sagt än gjort.
  8. Vet du slutet på manuset, mer eller mindre? Börja bakifrån från det du vet och lägg ut ledtrådar, twister, karaktärer som bär olika masker för att förvilla läsaren och hp.
  9. Anteckna det du vet om karaktärerna. Lär känna dem. Hur reagerar de? Vilka synliga uttryck hade de? Vad lever i deras inre? Vilken polaritet finns inom dem?
  10. Fyll på en scenöversikt. Fyll på parallella scenöversikter på de perspektiv du har med. Se om de har någon koppling till varandra. Har du olika tider med i manuset? Lägg deras scenöversikter bredvid varandra och se hur de kan relatera till varandra. Varför finns scenerna med, vilket syfte fyller de? Försök använd vad-om-frågan till skapandet.
  11. Scenöversikten kan lätt kopplas till ”beat sheet”. Se var de olika scenerna hamnar till den dramaturgiska kurvan. Länkar till tidigare inlägg om detta här. Saknas någon scen? Känns händelserna för givna? Vad kan du ”kasta in” som överraskar och som får en betydelse, men som samtidigt finns där på ett logiskt sätt? Upprepa ovanstående punkter tills du nått i mål med en scenöversikt.
  12. Här gissar jag att det är dags att börja skriva på scenerna. Medan du skriver kommer du komma på fler saker och vilja ändra något. Gör det. Uppdatera scenöversikt/beat sheet m.m. Det tar inte så lång tid.

Jag har kommit till punkt 6–8. Jag går fram och tillbaka mellan de olika delarna och fyller på allt eftersom. Post-it-lappar kommer också fram för att snabbt lägga upp scener och flytta runt med lätthet på golvet eller på en A3. Olika färg på post-it på olika karaktärer/perspektiv. Min ordning för jag sedan in i OneNote för att lätt kunna se hur jag tänkt upplägget och ändra om ifall det behövs.

Säkert kommer jag ändra något i min punktlista ovan. Då uppdateras inlägget. Hoppas den är till någon hjälp för att få igång skapandet. Lycka till!

IMG_3702

Att få idéer till manus

Nu är jag igång igen. Medan mitt andra manus ligger hos lektören, planerar jag mitt tredje manus. Idén till det fick jag år 2015 ser jag i mina anteckningar. Just att skriva ner bra idéer, närhelst de kommer, gör att man har ess i rockärmen när det väl behövs. Flera stycken, faktiskt.

Idén till mitt första manus kom när jag gick en skrivkurs och skulle skriva om något man kände till. Det blev ett manus som utspelar sig i en gruvmiljö under mitten av 1800-talet och kvalificerar sig i genren historisk spänningsroman.

img_2506

Hämnd är ett centralt tema liksom skuld. Det var miljön som gav mig historien. En miljö jag växt upp i och som betyder mycket för mig. Om ni inte besökt gruvfältet i Persberg, så gör det. Men var rädd om den. Många besöker gruvfältet och tyvärr lämnar de spår efter sig i form av skräp och annat.

Till mitt andra manus fick jag idén från en bild när jag scrollade genom en nyhetsapp. Två människoskelett man hittat som varit begravda i flera hundra år och de låg i en ställning som att de höll om varandra. Det födde idén till att skriva om året 1947 samt nutid, med kopplingar till arbetarrörelsen, pianisteroch litteratur, det skrivna ordets makt och betydelse. Manuset hamnar i genren spänningsdrama.

Mitt tredje manus som också hamnar inom spänningsgenren kommer från en bild jag kom över när jag letade bilder till bloggen. En bild på ett bibliotek. Och det är utifrån den startpunkten en idé har växt fram som kommer att beröra ämnet att höra till. Eller snarare att känna att man inte har någon plats i denna värld. Man bara finns. Utifrån detta växer huvudkaraktärer, centrala scener, början och slutet fram. Det som måste få ta mera tid är att hitta vägen fram till de centrala scenerna. Om man ser de stora händelserna som öar, måste jag sedan bygga broar fram till öarna som leder dit. Bygga fler scener. Hur kommer huvudpersonen dit? Vad borde kompletteras till mina första originaltankar? Vilka bifigurer bör finnas? Jag hör inte till dem som har ett persongalleri som behöver en egen innehållsförteckning med namn, roll och kopplingar till varandra för att läsaren ska hänga med. Snarare så få som möjligt, men inte så få att historien blir snäv. Jag tror att man får ett bättre djup med färre karaktärer och kan lära känna dem bättre.

Jag kommer att lägga ut ett inlägg om hur jag bygger upp ett manus från start. Hur gör jag? Denna gång ska jag för första gången använda mig av struktur och planering för att få alla delar rätt från start. Något som inte alla gillar då de vill se längs vägen var karaktären tar dem. En del kan tycka att det hindrar deras skapande.

bricklayer-28805__340

För min del vet jag redan var karaktären kommer hamna, det som kommer överraska mig är hur vägen dit varit samt vad karaktären upplevt. Trots struktur och planering, kommer ändå sådana överraskningar in både när jag skriver, men även medan jag lägger strukturen. Att skriva är för mig att utföra konst från början till slut. Jag skapar inte bara medan tangentbordet smattrar, utan från planering till slutprodukt. Jag tänker att det är likadant för konstnärer. De skapar också från start när de väljer färg, element, verktyg, material och tjocklek. Sedan om de kastar in lite pastellfärg i akrylen längs vägen, för att de fick ett infall spelar ingen roll. Huvudsaken är att de förstår att trots valen de gjort från början så kan man faktiskt ändra sig och ändra om i planeringen. Det viktiga är att man inte gör det svårt för sig så man kör fast och inte kommer längre. Bara för att man inte vet hur själva historien ska sluta, eller hur karaktären ska kunna ta sig genom hindren. Då har man målat in sig i ett hörn och får börja om.

Uppdatering i redigeringsdimman

En månad har gått sedan jag påbörjade redigeringen av manus två. Mitt andra manus är uppdelat i två tidsskeenden som löper om vartannat. Det har jag påtalat i ett tidigare inlägg, men gör det igen. Det ena tidsskeendet pågår under 1947 (dåtid) och det andra sker i vår nutid. Under månaden som gått har jag redigerat dåtiden. Hur man redigerar kan se olika ut och ju noggrannare man planerat och haft struktur under skrivandet, desto lättare går redigeringen. Manus två har haft hög struktur jämfört med manus ett och jag inbillar mig märka av det också.

Så här har redigeringen av dåtid gått tillväga:

  1. Började med att läsa igenom dåtiden från början till slut på datorn. Därmed kunde jag stryka, lägga till samt infoga kommentarer både i dokumentet och för hand, på saker jag la märke till inte stämde, eller måste läggas till/ändras. Här har jag enbart fokus på att läsa förbehållslöst utan att ha något specifikt i åtanke. Enbart hur det låter och vad som känns fel.
  2. Jag skrev ut dåtiden för att läsa det i pappersformat. På så sätt märker man andra saker än när man läser på skärmen. Även kommentarerna fick synas i utskriften. Nackdelen är att det blir en del papper som förbrukas, därför försöker jag skriva ut manus så lite som möjligt. Hur som helst. Med manuset i hand fortsätter anteckningarna och strykningar hagla. Jag har ännu ett papper bredvid där jag skriver upp viktiga saker att komma ihåg, eller frågor jag ställer mig som jag måste lösa efter redigering två. Här har jag som fokus att se till att kapitlen hör ihop med varandra och inte känns lösryckta.

img_6543.jpg

Mitt nästa steg i redigeringen är att lösa alla frågor och funderingar jag skrivit upp på papperet bredvid. Anledningen till att jag inte tog tag i det direkt var för att jag snabbt tappar tråden om jag måste lösa funderingar som kan ta tid. Jag vill inte förlora för mycket uppmärksamhet från manuset och därför antecknar jag friskt sådant som kräver mer än en ändring direkt i manuset. Jag ser också till att läsa manuset varje dag, för att inte glömma bort vad jag läst hittills. I slutändan måste allt stämma och man måste komma ihåg vad som har sagts/gjorts för att resterande handlingar ska vara naturliga och komma vid rätt tidpunkt.

När jag har löst alla punkter på papperet, går jag och redigerar början och slut i varje scen. Jag ser till att de börjar och slutar på ett sätt som känns ”spännande” eller som på något annat sätt ger läsaren motivation att fortsätta läsa.

Därefter låter jag dåtiden ligga och vila, medan jag tar mig an nutiden. Eftersom nutiden bygger delvis på dåtiden är det därmed bra att dåtiden fortfarande är färsk i huvudet. Nutiden kommer jag sedan redigera som med dåtiden. När det är gjort kommer något jag ser fram emot. Att blanda upp nutiden och dåtiden i den ordning som känns mest spännande och logisk. Först då kommer manus två att kännas som ett enda manus. Just nu är det uppdelat i min Word-fil för att jag vill se dem en och en och se till att de är sammanhängande i sig själva. Jag räknar kallt med att jag kan göra det i slutet av året. Dags att sätta fart!

Redigera med hjälp av kapiteldokument

Om du vill ha en bra, snabböverskådlig översikt på ditt manus under redigeringsfasen och där du samtidigt kan anteckna ner ändringar och idéer är kapiteldokumentet något för dig.

När jag kör igång med en redigering skriver jag ut (i Word) manusets kapitelnummer med en kort beskrivning bredvid vad kapitlet handlar om. Ex. Kap. 5, Sophia möter Carl första gången. Bredvid kolumnen med kapitelnumret samt den korta beskrivningen, finns en tom kolumn intill. På så sätt kan jag snabbt anteckna för hand eller på dator intill rätt kapitel, vilka ändringar som behöver göras längre fram. För min del var det aktuellt att i ett första led anteckna ner lektörens förslag på ändringar, som jag nappat på och därefter egna förändringar man vill utföra. Dokumentet är användbart under hela redigeringsprocessen.

Namnlös

I första vändan av redigering ”brukar man” (finns tusen olika sätt att göra det på) läsa igenom manuset och endast anteckna ner viktiga bitar man inte vill glömma bort. Första vändan vill man fånga känslan av manuset och se det som en helhet innan man dissekerar minsta stycke, som kan ske i vända tjugofem. Kapiteldokumentet är användbart såväl som i första vändan som i den hundrade. Längs vägens gång behövs det däremot skrivas ut på nytt och uppdateras ifall ordningen på kapitlen kastats om/lagts till/strukits, så man inte blir förvirrad av allt kladd.

Här kommer fler exempel på dess användbarhet: två karaktärer möter varandra i kapitel 12 och utvecklar samtalet i en annan miljö i kapitel 17. Under redigeringen inser jag att mötet i kapitel 12 måste strykas helt/flyttas eller ändra ton, som därmed påverkar mötet i kapitel 17. Då antecknar jag kort på raden intill kapitel 17 att ändringen måste ske så det passar förändringen som hände i kapitel 12. Det innebär att jag snabbt kan anteckna viktiga tankar på ändringar och följa kedjereaktionen, utan att behöva bläddra i mitt manus på datorn för att hitta rätt. Översikten av alla kapitel underlättar enormt, för att inte tala om snabbheten att få ner tankarna effektivt.

IMG_6353

När jag skrivit ner ändringar i mitt kapiteldokument och anser att jag är nöjd med ändringarna, så är det dags att öppna datorn. Och om jag redigerar början av manuset när en ny idé dyker upp som hör hemma längre fram i manuset, kan jag snabbt göra mig av med idén som förbättrar manuset, genom att skriva av den i dokumentet, intill rätt kapitel. Därefter ögnar jag igenom dokumentet och läser de korta kapitelbeskrivningarna, ifall jag kommer på att idén påverkar saker i fler led längre fram. Då måste även detta antecknas. Dokumentet är lättillgängligt och föränderligt, där ändringar lätt kan läggas till eller strykas. Funderingar som dyker upp och som inte kan lösas i en handvändning, antecknas. Andra idéer stryks. Det är bara att kladda på helt enkelt!