Vidare hos förlag, redigering, nya koncept och idéer

Under juni och juli har det hänt en del saker, både av ond och god karaktär. På bloggen fokuserar jag på skrivandet, men kan kort skriva att jag ännu mer tänker på att se till att fånga varje dag och ta hand om familjen, för man vet aldrig vad som väntar längre fram. Att skriva hjälper mig både i ljusa stunder som i mörka.

Nå, vad har hänt under sommaren i skrivandets tecken?

Jag har redigerat manus I och II samt skickat iväg dem på provtryck för att familj samt testläsare lättare ska kunna läsa igenom manus, utan att ha flygande A4-sidor omkring sig. Att få se sina manus i bokformat var helt underbart! Vi får hoppas att det sker på ”riktigt” men illustrerad framsida och med baksidestexter.

44DDEF91-A597-4291-86A0-173792BF79D4.jpg

Mitt andra manus, som jag skickat iväg till fåtal förlag, har kommit vidare hos ett förlag till extern lektörsläsning. OTROLIGT glad för det! Först i mitten/slutet av augusti får jag återkoppling om manuset är något för förlaget. Jag har läst på om hur förlag tänker gällande att ta sig an debutanter och det gjorde mig inte mindre orolig. Alltifrån vilka författare de redan tagit sig an, vilken typ av manus det är, om det är likt någon annans manus, ifall det är ”rätt i tiden”, vilket språk debutanten använder samt om denne lyckas ta läsaren med sig genom hela manuset och få till ett slut som läsaren inte förväntat sig, men som ändå landar i god jord, så att säga, är bara några saker de väger in innan beslut tas. Jag vet inte om jag vågar hoppas på att lilla jag ska lyckas. Vi får tro det går vägen!

Förutom redigering av tidigare manus, att ha fått komma vidare i manushögen hos ett angenämt förlag har jag tagit upp manus III igen, men denna gången bearbetat synopsis. Jag har skrivit cirka 7 500 ord på det, men det har varit något som saknats. Efter att ha läst igenom synopsis och scenerna som ligger på 11 sidor, har jag knäckt det. Manus III är tänkt att vara en serie och för det krävs det en gedigen historia som kan ligga till grunden och föra den framåt. Nu har jag sista biten för att inte vara orolig.

Förutom manus III har även ett helt annat sorts manus börjat gro inom mig. Idén kom till mig när jag satt på stranden och spanade på mina badande barn. En snabbanteckning i mobilen fick duga, men den historien pockar också på min uppmärksamhet. Känslan av att det kliar i fingrarna infinner sig även där. När jag väl hittar idéer och koncept som bara får mig att vilja sätta mig ner och komma igång – det är då jag vet att jag hittat rätt. Det är en obeskrivlig känsla som inte finner något slut.

Att få idéer till manus

Nu är jag igång igen. Medan mitt andra manus ligger hos lektören, planerar jag mitt tredje manus. Idén till det fick jag år 2015 ser jag i mina anteckningar. Just att skriva ner bra idéer, närhelst de kommer, gör att man har ess i rockärmen när det väl behövs. Flera stycken, faktiskt.

Idén till mitt första manus kom när jag gick en skrivkurs och skulle skriva om något man kände till. Det blev ett manus som utspelar sig i en gruvmiljö under mitten av 1800-talet och kvalificerar sig i genren historisk spänningsroman.

img_2506

Hämnd är ett centralt tema liksom skuld. Det var miljön som gav mig historien. En miljö jag växt upp i och som betyder mycket för mig. Om ni inte besökt gruvfältet i Persberg, så gör det. Men var rädd om den. Många besöker gruvfältet och tyvärr lämnar de spår efter sig i form av skräp och annat.

Till mitt andra manus fick jag idén från en bild när jag scrollade genom en nyhetsapp. Två människoskelett man hittat som varit begravda i flera hundra år och de låg i en ställning som att de höll om varandra. Det födde idén till att skriva om året 1947 samt nutid, med kopplingar till arbetarrörelsen, pianisteroch litteratur, det skrivna ordets makt och betydelse. Manuset hamnar i genren spänningsdrama.

Mitt tredje manus som också hamnar inom spänningsgenren kommer från en bild jag kom över när jag letade bilder till bloggen. En bild på ett bibliotek. Och det är utifrån den startpunkten en idé har växt fram som kommer att beröra ämnet att höra till. Eller snarare att känna att man inte har någon plats i denna värld. Man bara finns. Utifrån detta växer huvudkaraktärer, centrala scener, början och slutet fram. Det som måste få ta mera tid är att hitta vägen fram till de centrala scenerna. Om man ser de stora händelserna som öar, måste jag sedan bygga broar fram till öarna som leder dit. Bygga fler scener. Hur kommer huvudpersonen dit? Vad borde kompletteras till mina första originaltankar? Vilka bifigurer bör finnas? Jag hör inte till dem som har ett persongalleri som behöver en egen innehållsförteckning med namn, roll och kopplingar till varandra för att läsaren ska hänga med. Snarare så få som möjligt, men inte så få att historien blir snäv. Jag tror att man får ett bättre djup med färre karaktärer och kan lära känna dem bättre.

Jag kommer att lägga ut ett inlägg om hur jag bygger upp ett manus från start. Hur gör jag? Denna gång ska jag för första gången använda mig av struktur och planering för att få alla delar rätt från start. Något som inte alla gillar då de vill se längs vägen var karaktären tar dem. En del kan tycka att det hindrar deras skapande.

bricklayer-28805__340

För min del vet jag redan var karaktären kommer hamna, det som kommer överraska mig är hur vägen dit varit samt vad karaktären upplevt. Trots struktur och planering, kommer ändå sådana överraskningar in både när jag skriver, men även medan jag lägger strukturen. Att skriva är för mig att utföra konst från början till slut. Jag skapar inte bara medan tangentbordet smattrar, utan från planering till slutprodukt. Jag tänker att det är likadant för konstnärer. De skapar också från start när de väljer färg, element, verktyg, material och tjocklek. Sedan om de kastar in lite pastellfärg i akrylen längs vägen, för att de fick ett infall spelar ingen roll. Huvudsaken är att de förstår att trots valen de gjort från början så kan man faktiskt ändra sig och ändra om i planeringen. Det viktiga är att man inte gör det svårt för sig så man kör fast och inte kommer längre. Bara för att man inte vet hur själva historien ska sluta, eller hur karaktären ska kunna ta sig genom hindren. Då har man målat in sig i ett hörn och får börja om.