Idag händer det…

Manus III får ta sin början. Det är något speciellt med att sätta de första orden. Det är nu en ny resa tar vid.

Bland det första jag gör när man öppnar ett nytt dokument är att ställa in marginalerna rätt. Ordna med brödtext, radavståndet och rubrikerna. Navigationsfönstret måste synas bredvid. Där radas mina rubriker upp i den ordning jag skriver dem. Då är det lätt att hitta i dokumentet och växla mellan scener när det väl behövs.

Att skriva rubriker med korta notiser till scenen som ska skrivas, är för mig en viktig hjälp. Rubrikerna stämmer överens med mitt synopsis och får mig att hålla rätt riktning. Sedan får vi se längs vägen om riktningen behöver justeras något. Oavsett, fortsätt framåt!

Annonser

Manusöversikt – olika vägar att gå

Jag har använt mig av olika metoder och känt mig fram till vad som passar just mitt sätt att skapa en ny värld när jag lägger upp scener till ett manus. A3 med post-its som kan flyttas runt – passar när man är osäker på ordningen, vill stryka något och sätta dit en annan scen, utan kladd.

Här nedan är en bild på min A3, ena sidan med 4*4-post-its på, men sedan vände jag om och skrev istället ut scenerna på datorn mer detaljer, vilket andra sidan synliggör.

9EA3BD40-8B0C-48A5-9C99-14F65F5D7EC6

Manus III kräver mer påminnelser till scener, så jag vet hur de hör ihop med något som kommer längre fram i manus, eller något som redan skett och som kommer att komma fram under manusets gång. Därför kändes det bättre att använda mig av mer text och markera dem i olika färger beroende på vilken/vilket ämne/händelse/situation/karaktärer det rörde sig om. Och att använda mig av A3 är inte det enda jag gör för att hålla koll på manusets framväxt. Jag har även ett synopsis på 7-8 sidor där jag i löpande text redogör för manuset, samt ett beat sheet (som jag skrivit om tidigare).

Men nu är jag beredd att strunta i A3 helt och hållet. Att ha flera system gör att man måste uppdatera alla system, så de hänger med i svängarna. Det – tar för mycket tid. Och då får jag välja vilken metod som är viktigast för mig. Och det är ”Beat sheet”. Från och med nu använder jag mig av det upplägget och skriver scenerna i tabellformat lodrätt, där dramaturgin stöttar vid sidan av. De scener som behöver mer detaljer runt sig, antecknar jag extra i ett dokument vid sidan om.

Scenerna börjar bli alltmer heltäckande och snart går jag in i efterforskningsfasen. Ta reda på fakta om mer specifika saker, för att ha kunskapen med mig innan jag börjar skriva. Att bygga världar är minst sagt spännande!

 

Kapitelöversikt

Jag har nu skapat en kapitelöversikt (eller om man vill kalla det för scenöversikt). I One-note skapade jag en tabell med sex huvudlinjer som jag måste hålla ordning på i manuset. Se bilden nedan:

IMG_1869

De sex huvudlinjerna står i den vänstra kolumnen. Linjerna kan vara döpta till: unga mannen, farbrorn, kvinnan, utredaren, et.c. Sådana personer som huvudkaraktären kommer att ha något att göra med och där vissa linjer flyter i varandra. Att de flyter i varandra, menar jag att de är sammankopplade på något sätt och att läsaren samt huvudkaraktären till slut kommer att få reda på detta. Spår och ledtrådar som jag hoppas ger läsaren en ”aha-upplevelse” när allt binds samman.

I rutorna som löper linjärt, från vänster till höger (och där de sammantejpade A4-papperen även fungerar som en tidslinje, med de olika dramaturgiska kurvorna försiktigt markerade), fyller jag på med scener som huvudkaraktären kommer att få vara med om.

Längst ner löper en huvudlinje som är en bakgrundshistoria men där huvudkaraktären inte är central, utan två andra karaktärer. Deras historia kommer så klart att till slut kopplas till HK och ge läsaren samt HK en djupare förståelse i varför vissa saker sker i manuset.

Planerandet av manus III

Medan man väntar på förlagens dom, fortsätter mitt arbete med manus III. Det får mig att tänka på hela skrivprocessen när man bygger ett manus från början till slut.

Jag kan inte säga vad som är roligast i det skrivande livet. Är det planerandet? Att få till en värld med livsöden som inte sett dagens ljus ännu? Eller är det att börja skriva, att väcka dem till liv? Se hur de växer för varje sida och som fångar mig vid genomläsning och driver på viljan att fortsätta skriva om dem? Eller är det redigeringen, när allt är ”klart” och man letar efter fallgropar och förbättringsmöjligheter som gör det vassare? Eller när man sätter sista punkten och är nöjd. Förhoppningsvis mer än nöjd?

Jag anser att varje del i byggandet av världar är lustfyllt och fångar mitt intresse. Vissa avskyr redigeringen. Jag ser det som en viktig del av hela författandet. Det som ger manuset chansen att glänsa, precis som det förtjänar. Att få krypa upp i soffan, läsa igenom sida efter sida. Läsa igenom igen och igen, varje gång med olika glasögon. Jag ser tjusningen i varje del av skrivandet. Och tur är väl det. Annars skulle det ta väldigt lång tid att skriva manus.

Nu åter till manus III. Ett nutida manus men med en parallell-linje i dåtid, som ger historien mer tyngd. Det här manuset har potential att bli det första i en serie. Jag har redan idéer på hur det kan växa vidare, men jag ser till att inte avsluta det för öppet, utan har istället en grund som lätt kan byggas på, om konceptet skulle vara tillräckligt intressant av läsarna (och förlag). Att inte ha det för öppet beror inte bara på hur stor potential manuset kan tänkas ha, utan jag vill gärna ge läsarna ett ordentligt avslut.

IMG_1804.JPG

Här ovan på bilden kan ni se de fyra huvudlinjerna (perspektiven i olika karaktärer). Jag har skrivit dem bredvid varandra för att lättare kunna se hur händelserna hör samman med varandra. Dessa fyra tabeller skriver jag sedan ut och klipper isär. De klistras fast centrerat på ett A3 (se nedan). Där fyller jag sedan på med tankar, frågor och funderingar, samt skriver varje perspektivs historia i löpande text på baksidan. A3-dokumenten fungerar som tankekartor. Jag kan lättare se luckor och skriva dit små detaljer som kan vara avgörande i byggandet av manuset.

IMG_1819

För mig är det viktigt att arbeta både digitalt (One-note och Word) och fylla på tankarna, men även med pennan i hand och skriva ner det på papper. Det viktiga är att jag ser till att både det digitala samt det handskrivna uppdateras mellan varandra. Digitalt är perfekt om man kommer på en idé och inte har tillgång till alla dokument där hemma. Och ju längre fram i processen jag kommer desto mer digitalt blir planen, medan mina tankar längs vägen – saker att komma ihåg- antecknas på papper bredvid.

Det viktiga är att hitta sitt sätt att hålla ordning på manuset.

Speciellt om man har flera parallella spår som vävs in i varandra.

Skickat in manus till förlag

Jag har skickat in mitt andra manus till förlag. Ett fåtal förlag. Jag vågade, än en gång. Planen var en fredag i mars att gå till jobbet, hämta barnen och sedan efter middagen skicka in. Redan när jag vaknade den dagen kände jag att magen pirrade, men att det var på ett bra sätt. Självklart är man orolig, att ta sig igenom nålsögat vet man ju är mer än svårt. Ändå finns hoppet där. Varje gång. Nu var det över två år sedan jag skickade in sist.

IMG_1679

Hur som helst. Jag kom till jobbet, gick på min rast, in i personalrummet. Och vad stod där? Jo, ett konstverk av en människa som försöker ta sig igenom nålsögat. Ordet ”försöker” skulle jag vilja radera. Istället vill jag beskriva konstverket som ”en person som tar sig igenom nålsögat”. Magen pirrade ännu mer. Man vill se det som ett tecken på att det kommer gå vägen denna gång. Inte bara nå lektörsläsningen, utan faktiskt komma igenom den och få ett rungande ja. Vi får se om jag lyckas. Jag vill tro det!

Samtalet med lektören

Nu har jag varit i Stockholm och träffat lektören till mitt andra manus. Med mig hem fick jag en lunta A4, närmare bestämt manuset på 272 sidor samt ett tiotal sidor där han strukturerat upp alla sidnummer med en kort kommentar till varje sida. Inuti manuset finns två tecken markerade på delar där han reagerat på något. Tecknen är antingen utropstecken (!) eller frågetecken (?). Utrop för stycken som han tycker är bra på något sätt och frågetecken där jag är otydlig, eller där han inte hänger med.

Under vårt möte under drygt en timma, gick han igenom vad han ansåg om manuset och dök direkt in på det som behövde åtgärdas. De råd och tankar han kom med var sådana jag själv kunde se och förstå. Det är så skönt när det är så, att man förstår förstår hur de menar, än vad det hade varit om man inte höll med alls.

Han sa att språket var bra och även gestaltningen. Där behövde jag inte lägga ner något arbete, utan fokus låg på det som behövdes åtgärdas. Nämligen…

  1. Strukturen på historien. Vilket kapitel som ska komma först. Jag hade låtit dåtiden komma först, bi-historien. För läsarens skull ska huvudhistorien vara först – såklart.
  2. En annan sak att åtgärda är att det är mycket som händer direkt, många problem som uttrycks på olika sätt, som mina tre huvudkaraktärer har med sig i livet. Det blir för mycket för läsaren på en gång. Lektören tyckte att jag borde förankra grunden i historien i början och sedan starta upp andra ”bi-historier” och avsluta dem på olika ställen. Nu började för mycket samt att de flesta fick sin avslutning närmare slutet. Då blir det för mycket även i slutet. Istället borde jag låta nutiden ta plats de första kapitlen och sedan låta bi-historien komma in när läsaren fått koll på nutiden. Därefter introducerar jag dåtiden och nämner inte alla bekymmer alltför snabbt.
  3.  Jag fick tipset att allt som händer är bra. Jag har mycket fantasi, märkte han, gott språk och det finliret, men ibland blev kapitlen korta och jag skulle tjäna mer på att gå in ännu mer på djupet på karaktärerna än vad jag gjort. Använda de delar jag lagt in som karaktärer råkar ut för och mjölka ur dem mer. Jag har varit lite försiktig, tyckte han. Hans tips var att lägga till 100-150 sidor, vilket innebär en slutprodukt på ca 370-420 sidor. Han sa att förlagen hellre ser att de kan skala bort på en historia än om de vill att man lägger till. De kan inte veta om debutanter kan lägga till och hur bra slutprodukten skulle bli. Då är det säkra att måla ut mer, än riskera att vara för fattig, resonerade han. Det låter klokt.

Jag har nu bläddrat igenom all feedback jag fått på varje sida och det är på ett fåtal ställen där jag blir otydlig och några ställen där jag går för snabbt fram. Det som kommer ta tid är att lägga om tidslinjerna på ett bättre sätt, men jag tänker låta det ta den tid det tar.

Slutet på manuset tyckte han om. Det var bra. Något jag varit orolig för. Och förutom att det stod på vissa enstaka sidor att de var ”otydligt”, ”rörigt” eller ”snabbt förlopp”, så stod det även ord som ”starkt”, ”bra nerv”, ”vackert” på andra sidor. Det är lätt att man minns de få nedslagen, men man får aldrig glömma det positiva som faktiskt överväger stort i det här fallet.

För min del känns det skönt att jag inte fick påbackning på språket eller gestaltningen. Det hade varit en värre grop att gräva eller snarare byggnad att bygga. Det gäller istället att bli klokare på hur man visar upp sitt verk, så läsaren hänger med ordentligt och har koll på vem de ska följa, vad de förmodligen kan förvänta sig och så klart leverera mycket mer än det. Huvudsaken är att de hänger med i svängarna.

IMG_1213

Att få idéer till manus

Nu är jag igång igen. Medan mitt andra manus ligger hos lektören, planerar jag mitt tredje manus. Idén till det fick jag år 2015 ser jag i mina anteckningar. Just att skriva ner bra idéer, närhelst de kommer, gör att man har ess i rockärmen när det väl behövs. Flera stycken, faktiskt.

Idén till mitt första manus kom när jag gick en skrivkurs och skulle skriva om något man kände till. Det blev ett manus som utspelar sig i en gruvmiljö under mitten av 1800-talet och kvalificerar sig i genren historisk spänningsroman.

img_2506

Hämnd är ett centralt tema liksom skuld. Det var miljön som gav mig historien. En miljö jag växt upp i och som betyder mycket för mig. Om ni inte besökt gruvfältet i Persberg, så gör det. Men var rädd om den. Många besöker gruvfältet och tyvärr lämnar de spår efter sig i form av skräp och annat.

Till mitt andra manus fick jag idén från en bild när jag scrollade genom en nyhetsapp. Två människoskelett man hittat som varit begravda i flera hundra år och de låg i en ställning som att de höll om varandra. Det födde idén till att skriva om året 1947 samt nutid, med kopplingar till arbetarrörelsen, pianisteroch litteratur, det skrivna ordets makt och betydelse. Manuset hamnar i genren spänningsdrama.

Mitt tredje manus som också hamnar inom spänningsgenren kommer från en bild jag kom över när jag letade bilder till bloggen. En bild på ett bibliotek. Och det är utifrån den startpunkten en idé har växt fram som kommer att beröra ämnet att höra till. Eller snarare att känna att man inte har någon plats i denna värld. Man bara finns. Utifrån detta växer huvudkaraktärer, centrala scener, början och slutet fram. Det som måste få ta mera tid är att hitta vägen fram till de centrala scenerna. Om man ser de stora händelserna som öar, måste jag sedan bygga broar fram till öarna som leder dit. Bygga fler scener. Hur kommer huvudpersonen dit? Vad borde kompletteras till mina första originaltankar? Vilka bifigurer bör finnas? Jag hör inte till dem som har ett persongalleri som behöver en egen innehållsförteckning med namn, roll och kopplingar till varandra för att läsaren ska hänga med. Snarare så få som möjligt, men inte så få att historien blir snäv. Jag tror att man får ett bättre djup med färre karaktärer och kan lära känna dem bättre.

Jag kommer att lägga ut ett inlägg om hur jag bygger upp ett manus från start. Hur gör jag? Denna gång ska jag för första gången använda mig av struktur och planering för att få alla delar rätt från start. Något som inte alla gillar då de vill se längs vägen var karaktären tar dem. En del kan tycka att det hindrar deras skapande.

bricklayer-28805__340

För min del vet jag redan var karaktären kommer hamna, det som kommer överraska mig är hur vägen dit varit samt vad karaktären upplevt. Trots struktur och planering, kommer ändå sådana överraskningar in både när jag skriver, men även medan jag lägger strukturen. Att skriva är för mig att utföra konst från början till slut. Jag skapar inte bara medan tangentbordet smattrar, utan från planering till slutprodukt. Jag tänker att det är likadant för konstnärer. De skapar också från start när de väljer färg, element, verktyg, material och tjocklek. Sedan om de kastar in lite pastellfärg i akrylen längs vägen, för att de fick ett infall spelar ingen roll. Huvudsaken är att de förstår att trots valen de gjort från början så kan man faktiskt ändra sig och ändra om i planeringen. Det viktiga är att man inte gör det svårt för sig så man kör fast och inte kommer längre. Bara för att man inte vet hur själva historien ska sluta, eller hur karaktären ska kunna ta sig genom hindren. Då har man målat in sig i ett hörn och får börja om.

Slutfasen av redigeringen

Slutet närmar sig. Jag har snart läst igenom hela nutiden i mitt andra manus och lagt till, samt strukit. När det är gjort, ska ändringarna in i word-filen och därefter är det dags. Dags att strukturera upp och blanda nutid med dåtid så läsaren får läsa växelvis på något sätt. Jag vet inte exakt hur, men jag inbillar mig att jag inte vill att varannan kapitel ska vara nutid och varannan dåtid. Hela manuset måste få ett flyt och passa ihop, därför är jag från början övertygad om att fler scener måste läggas fram, innan jag byter perspektiv/tid.

img_0455
Det andra manuset som för första gången får se dagens ljus utanför dataskärmen

Jag känner att jag återigen faller tillbaka i stressen (eller längtan) att snabbt skicka in manuset till mina favoritlistade förlag, samt även en litterär agent, som bad mig återkoppla om jag kom med något mer samtida.

Hur ska jag kunna hålla mig från att färdigställa manuset efter redigeringen och sedan hitta testläsare – innan jag trycket på ”skicka”-knappen? Men jag vet att om jag gör det, ökar chansen att faktiskt bli antagen någonstans.

Och vem vill inte öka chanserna?

Uppdatering i redigeringsdimman

En månad har gått sedan jag påbörjade redigeringen av manus två. Mitt andra manus är uppdelat i två tidsskeenden som löper om vartannat. Det har jag påtalat i ett tidigare inlägg, men gör det igen. Det ena tidsskeendet pågår under 1947 (dåtid) och det andra sker i vår nutid. Under månaden som gått har jag redigerat dåtiden. Hur man redigerar kan se olika ut och ju noggrannare man planerat och haft struktur under skrivandet, desto lättare går redigeringen. Manus två har haft hög struktur jämfört med manus ett och jag inbillar mig märka av det också.

Så här har redigeringen av dåtid gått tillväga:

  1. Började med att läsa igenom dåtiden från början till slut på datorn. Därmed kunde jag stryka, lägga till samt infoga kommentarer både i dokumentet och för hand, på saker jag la märke till inte stämde, eller måste läggas till/ändras. Här har jag enbart fokus på att läsa förbehållslöst utan att ha något specifikt i åtanke. Enbart hur det låter och vad som känns fel.
  2. Jag skrev ut dåtiden för att läsa det i pappersformat. På så sätt märker man andra saker än när man läser på skärmen. Även kommentarerna fick synas i utskriften. Nackdelen är att det blir en del papper som förbrukas, därför försöker jag skriva ut manus så lite som möjligt. Hur som helst. Med manuset i hand fortsätter anteckningarna och strykningar hagla. Jag har ännu ett papper bredvid där jag skriver upp viktiga saker att komma ihåg, eller frågor jag ställer mig som jag måste lösa efter redigering två. Här har jag som fokus att se till att kapitlen hör ihop med varandra och inte känns lösryckta.

img_6543.jpg

Mitt nästa steg i redigeringen är att lösa alla frågor och funderingar jag skrivit upp på papperet bredvid. Anledningen till att jag inte tog tag i det direkt var för att jag snabbt tappar tråden om jag måste lösa funderingar som kan ta tid. Jag vill inte förlora för mycket uppmärksamhet från manuset och därför antecknar jag friskt sådant som kräver mer än en ändring direkt i manuset. Jag ser också till att läsa manuset varje dag, för att inte glömma bort vad jag läst hittills. I slutändan måste allt stämma och man måste komma ihåg vad som har sagts/gjorts för att resterande handlingar ska vara naturliga och komma vid rätt tidpunkt.

När jag har löst alla punkter på papperet, går jag och redigerar början och slut i varje scen. Jag ser till att de börjar och slutar på ett sätt som känns ”spännande” eller som på något annat sätt ger läsaren motivation att fortsätta läsa.

Därefter låter jag dåtiden ligga och vila, medan jag tar mig an nutiden. Eftersom nutiden bygger delvis på dåtiden är det därmed bra att dåtiden fortfarande är färsk i huvudet. Nutiden kommer jag sedan redigera som med dåtiden. När det är gjort kommer något jag ser fram emot. Att blanda upp nutiden och dåtiden i den ordning som känns mest spännande och logisk. Först då kommer manus två att kännas som ett enda manus. Just nu är det uppdelat i min Word-fil för att jag vill se dem en och en och se till att de är sammanhängande i sig själva. Jag räknar kallt med att jag kan göra det i slutet av året. Dags att sätta fart!

Skrivandet i cirklar

Ljudet av klickande tangenter som hastigt upphör. Det är den miljonte redigeringen av ”Manus 1” som gått i graven. Manuset har härmed intagit ett viloläge och om ett par månader får det åter väckas till liv genom ”öppna-knappen” i Words menyflik. Då för att få genomgå en finputsning.

En stilla oro rör sig dock i mig. Under slutredigeringen har sidantalet ändrats. Från 334 till 350. Just i min fas hade jag en tanke att strama åt. Och visst har scener rykt, men nya har tillkommit. Något säger mig ändå att siffror inte avgör och har makten över manusets liv. Dirigeringen av scener, antal ord och kapitel måste få samspela med dramaturgi, premisser och trovärdighet, utan att sidantalen lägger sig i.

Tankarna får vandra vidare. Ett klick bort ligger ”Manus 2” redo att tas om hand. Det välbekanta ljudet av klickande tangenter ljuder upp igen. Och som om de aldrig varit borta fyller de (tom)rummet.

Ge aldrig upp. 🙂

technology-785742_1920