Samtalet med lektören

Nu har jag varit i Stockholm och träffat lektören till mitt andra manus. Med mig hem fick jag en lunta A4, närmare bestämt manuset på 272 sidor samt ett tiotal sidor där han strukturerat upp alla sidnummer med en kort kommentar till varje sida. Inuti manuset finns två tecken markerade på delar där han reagerat på något. Tecknen är antingen utropstecken (!) eller frågetecken (?). Utrop för stycken som han tycker är bra på något sätt och frågetecken där jag är otydlig, eller där han inte hänger med.

Under vårt möte under drygt en timma, gick han igenom vad han ansåg om manuset och dök direkt in på det som behövde åtgärdas. De råd och tankar han kom med var sådana jag själv kunde se och förstå. Det är så skönt när det är så, att man förstår förstår hur de menar, än vad det hade varit om man inte höll med alls.

Han sa att språket var bra och även gestaltningen. Där behövde jag inte lägga ner något arbete, utan fokus låg på det som behövdes åtgärdas. Nämligen…

  1. Strukturen på historien. Vilket kapitel som ska komma först. Jag hade låtit dåtiden komma först, bi-historien. För läsarens skull ska huvudhistorien vara först – såklart.
  2. En annan sak att åtgärda är att det är mycket som händer direkt, många problem som uttrycks på olika sätt, som mina tre huvudkaraktärer har med sig i livet. Det blir för mycket för läsaren på en gång. Lektören tyckte att jag borde förankra grunden i historien i början och sedan starta upp andra ”bi-historier” och avsluta dem på olika ställen. Nu började för mycket samt att de flesta fick sin avslutning närmare slutet. Då blir det för mycket även i slutet. Istället borde jag låta nutiden ta plats de första kapitlen och sedan låta bi-historien komma in när läsaren fått koll på nutiden. Därefter introducerar jag dåtiden och nämner inte alla bekymmer alltför snabbt.
  3.  Jag fick tipset att allt som händer är bra. Jag har mycket fantasi, märkte han, gott språk och det finliret, men ibland blev kapitlen korta och jag skulle tjäna mer på att gå in ännu mer på djupet på karaktärerna än vad jag gjort. Använda de delar jag lagt in som karaktärer råkar ut för och mjölka ur dem mer. Jag har varit lite försiktig, tyckte han. Hans tips var att lägga till 100-150 sidor, vilket innebär en slutprodukt på ca 370-420 sidor. Han sa att förlagen hellre ser att de kan skala bort på en historia än om de vill att man lägger till. De kan inte veta om debutanter kan lägga till och hur bra slutprodukten skulle bli. Då är det säkra att måla ut mer, än riskera att vara för fattig, resonerade han. Det låter klokt.

Jag har nu bläddrat igenom all feedback jag fått på varje sida och det är på ett fåtal ställen där jag blir otydlig och några ställen där jag går för snabbt fram. Det som kommer ta tid är att lägga om tidslinjerna på ett bättre sätt, men jag tänker låta det ta den tid det tar.

Slutet på manuset tyckte han om. Det var bra. Något jag varit orolig för. Och förutom att det stod på vissa enstaka sidor att de var ”otydligt”, ”rörigt” eller ”snabbt förlopp”, så stod det även ord som ”starkt”, ”bra nerv”, ”vackert” på andra sidor. Det är lätt att man minns de få nedslagen, men man får aldrig glömma det positiva som faktiskt överväger stort i det här fallet.

För min del känns det skönt att jag inte fick påbackning på språket eller gestaltningen. Det hade varit en värre grop att gräva eller snarare byggnad att bygga. Det gäller istället att bli klokare på hur man visar upp sitt verk, så läsaren hänger med ordentligt och har koll på vem de ska följa, vad de förmodligen kan förvänta sig och så klart leverera mycket mer än det. Huvudsaken är att de hänger med i svängarna.

IMG_1213

Annonser

Att få idéer till manus

Nu är jag igång igen. Medan mitt andra manus ligger hos lektören, planerar jag mitt tredje manus. Idén till det fick jag år 2015 ser jag i mina anteckningar. Just att skriva ner bra idéer, närhelst de kommer, gör att man har ess i rockärmen när det väl behövs. Flera stycken, faktiskt.

Idén till mitt första manus kom när jag gick en skrivkurs och skulle skriva om något man kände till. Det blev ett manus som utspelar sig i en gruvmiljö under mitten av 1800-talet och kvalificerar sig i genren historisk spänningsroman.

img_2506

Hämnd är ett centralt tema liksom skuld. Det var miljön som gav mig historien. En miljö jag växt upp i och som betyder mycket för mig. Om ni inte besökt gruvfältet i Persberg, så gör det. Men var rädd om den. Många besöker gruvfältet och tyvärr lämnar de spår efter sig i form av skräp och annat.

Till mitt andra manus fick jag idén från en bild när jag scrollade genom en nyhetsapp. Två människoskelett man hittat som varit begravda i flera hundra år och de låg i en ställning som att de höll om varandra. Det födde idén till att skriva om året 1947 samt nutid, med kopplingar till arbetarrörelsen, pianisteroch litteratur, det skrivna ordets makt och betydelse. Manuset hamnar i genren spänningsdrama.

Mitt tredje manus som också hamnar inom spänningsgenren kommer från en bild jag kom över när jag letade bilder till bloggen. En bild på ett bibliotek. Och det är utifrån den startpunkten en idé har växt fram som kommer att beröra ämnet att höra till. Eller snarare att känna att man inte har någon plats i denna värld. Man bara finns. Utifrån detta växer huvudkaraktärer, centrala scener, början och slutet fram. Det som måste få ta mera tid är att hitta vägen fram till de centrala scenerna. Om man ser de stora händelserna som öar, måste jag sedan bygga broar fram till öarna som leder dit. Bygga fler scener. Hur kommer huvudpersonen dit? Vad borde kompletteras till mina första originaltankar? Vilka bifigurer bör finnas? Jag hör inte till dem som har ett persongalleri som behöver en egen innehållsförteckning med namn, roll och kopplingar till varandra för att läsaren ska hänga med. Snarare så få som möjligt, men inte så få att historien blir snäv. Jag tror att man får ett bättre djup med färre karaktärer och kan lära känna dem bättre.

Jag kommer att lägga ut ett inlägg om hur jag bygger upp ett manus från start. Hur gör jag? Denna gång ska jag för första gången använda mig av struktur och planering för att få alla delar rätt från start. Något som inte alla gillar då de vill se längs vägen var karaktären tar dem. En del kan tycka att det hindrar deras skapande.

bricklayer-28805__340

För min del vet jag redan var karaktären kommer hamna, det som kommer överraska mig är hur vägen dit varit samt vad karaktären upplevt. Trots struktur och planering, kommer ändå sådana överraskningar in både när jag skriver, men även medan jag lägger strukturen. Att skriva är för mig att utföra konst från början till slut. Jag skapar inte bara medan tangentbordet smattrar, utan från planering till slutprodukt. Jag tänker att det är likadant för konstnärer. De skapar också från start när de väljer färg, element, verktyg, material och tjocklek. Sedan om de kastar in lite pastellfärg i akrylen längs vägen, för att de fick ett infall spelar ingen roll. Huvudsaken är att de förstår att trots valen de gjort från början så kan man faktiskt ändra sig och ändra om i planeringen. Det viktiga är att man inte gör det svårt för sig så man kör fast och inte kommer längre. Bara för att man inte vet hur själva historien ska sluta, eller hur karaktären ska kunna ta sig genom hindren. Då har man målat in sig i ett hörn och får börja om.

Slutfasen av redigeringen

Slutet närmar sig. Jag har snart läst igenom hela nutiden i mitt andra manus och lagt till, samt strukit. När det är gjort, ska ändringarna in i word-filen och därefter är det dags. Dags att strukturera upp och blanda nutid med dåtid så läsaren får läsa växelvis på något sätt. Jag vet inte exakt hur, men jag inbillar mig att jag inte vill att varannan kapitel ska vara nutid och varannan dåtid. Hela manuset måste få ett flyt och passa ihop, därför är jag från början övertygad om att fler scener måste läggas fram, innan jag byter perspektiv/tid.

img_0455
Det andra manuset som för första gången får se dagens ljus utanför dataskärmen

Jag känner att jag återigen faller tillbaka i stressen (eller längtan) att snabbt skicka in manuset till mina favoritlistade förlag, samt även en litterär agent, som bad mig återkoppla om jag kom med något mer samtida.

Hur ska jag kunna hålla mig från att färdigställa manuset efter redigeringen och sedan hitta testläsare – innan jag trycket på ”skicka”-knappen? Men jag vet att om jag gör det, ökar chansen att faktiskt bli antagen någonstans.

Och vem vill inte öka chanserna?

Uppdatering i redigeringsdimman

En månad har gått sedan jag påbörjade redigeringen av manus två. Mitt andra manus är uppdelat i två tidsskeenden som löper om vartannat. Det har jag påtalat i ett tidigare inlägg, men gör det igen. Det ena tidsskeendet pågår under 1947 (dåtid) och det andra sker i vår nutid. Under månaden som gått har jag redigerat dåtiden. Hur man redigerar kan se olika ut och ju noggrannare man planerat och haft struktur under skrivandet, desto lättare går redigeringen. Manus två har haft hög struktur jämfört med manus ett och jag inbillar mig märka av det också.

Så här har redigeringen av dåtid gått tillväga:

  1. Började med att läsa igenom dåtiden från början till slut på datorn. Därmed kunde jag stryka, lägga till samt infoga kommentarer både i dokumentet och för hand, på saker jag la märke till inte stämde, eller måste läggas till/ändras. Här har jag enbart fokus på att läsa förbehållslöst utan att ha något specifikt i åtanke. Enbart hur det låter och vad som känns fel.
  2. Jag skrev ut dåtiden för att läsa det i pappersformat. På så sätt märker man andra saker än när man läser på skärmen. Även kommentarerna fick synas i utskriften. Nackdelen är att det blir en del papper som förbrukas, därför försöker jag skriva ut manus så lite som möjligt. Hur som helst. Med manuset i hand fortsätter anteckningarna och strykningar hagla. Jag har ännu ett papper bredvid där jag skriver upp viktiga saker att komma ihåg, eller frågor jag ställer mig som jag måste lösa efter redigering två. Här har jag som fokus att se till att kapitlen hör ihop med varandra och inte känns lösryckta.

img_6543.jpg

Mitt nästa steg i redigeringen är att lösa alla frågor och funderingar jag skrivit upp på papperet bredvid. Anledningen till att jag inte tog tag i det direkt var för att jag snabbt tappar tråden om jag måste lösa funderingar som kan ta tid. Jag vill inte förlora för mycket uppmärksamhet från manuset och därför antecknar jag friskt sådant som kräver mer än en ändring direkt i manuset. Jag ser också till att läsa manuset varje dag, för att inte glömma bort vad jag läst hittills. I slutändan måste allt stämma och man måste komma ihåg vad som har sagts/gjorts för att resterande handlingar ska vara naturliga och komma vid rätt tidpunkt.

När jag har löst alla punkter på papperet, går jag och redigerar början och slut i varje scen. Jag ser till att de börjar och slutar på ett sätt som känns ”spännande” eller som på något annat sätt ger läsaren motivation att fortsätta läsa.

Därefter låter jag dåtiden ligga och vila, medan jag tar mig an nutiden. Eftersom nutiden bygger delvis på dåtiden är det därmed bra att dåtiden fortfarande är färsk i huvudet. Nutiden kommer jag sedan redigera som med dåtiden. När det är gjort kommer något jag ser fram emot. Att blanda upp nutiden och dåtiden i den ordning som känns mest spännande och logisk. Först då kommer manus två att kännas som ett enda manus. Just nu är det uppdelat i min Word-fil för att jag vill se dem en och en och se till att de är sammanhängande i sig själva. Jag räknar kallt med att jag kan göra det i slutet av året. Dags att sätta fart!

Skrivandet i cirklar

Ljudet av klickande tangenter som hastigt upphör. Det är den miljonte redigeringen av ”Manus 1” som gått i graven. Manuset har härmed intagit ett viloläge och om ett par månader får det åter väckas till liv genom ”öppna-knappen” i Words menyflik. Då för att få genomgå en finputsning.

En stilla oro rör sig dock i mig. Under slutredigeringen har sidantalet ändrats. Från 334 till 350. Just i min fas hade jag en tanke att strama åt. Och visst har scener rykt, men nya har tillkommit. Något säger mig ändå att siffror inte avgör och har makten över manusets liv. Dirigeringen av scener, antal ord och kapitel måste få samspela med dramaturgi, premisser och trovärdighet, utan att sidantalen lägger sig i.

Tankarna får vandra vidare. Ett klick bort ligger ”Manus 2” redo att tas om hand. Det välbekanta ljudet av klickande tangenter ljuder upp igen. Och som om de aldrig varit borta fyller de (tom)rummet.

Ge aldrig upp. 🙂

technology-785742_1920

Redigera med hjälp av kapiteldokument

Om du vill ha en bra, snabböverskådlig översikt på ditt manus under redigeringsfasen och där du samtidigt kan anteckna ner ändringar och idéer är kapiteldokumentet något för dig.

När jag kör igång med en redigering skriver jag ut (i Word) manusets kapitelnummer med en kort beskrivning bredvid vad kapitlet handlar om. Ex. Kap. 5, Sophia möter Carl första gången. Bredvid kolumnen med kapitelnumret samt den korta beskrivningen, finns en tom kolumn intill. På så sätt kan jag snabbt anteckna för hand eller på dator intill rätt kapitel, vilka ändringar som behöver göras längre fram. För min del var det aktuellt att i ett första led anteckna ner lektörens förslag på ändringar, som jag nappat på och därefter egna förändringar man vill utföra. Dokumentet är användbart under hela redigeringsprocessen.

Namnlös

I första vändan av redigering ”brukar man” (finns tusen olika sätt att göra det på) läsa igenom manuset och endast anteckna ner viktiga bitar man inte vill glömma bort. Första vändan vill man fånga känslan av manuset och se det som en helhet innan man dissekerar minsta stycke, som kan ske i vända tjugofem. Kapiteldokumentet är användbart såväl som i första vändan som i den hundrade. Längs vägens gång behövs det däremot skrivas ut på nytt och uppdateras ifall ordningen på kapitlen kastats om/lagts till/strukits, så man inte blir förvirrad av allt kladd.

Här kommer fler exempel på dess användbarhet: två karaktärer möter varandra i kapitel 12 och utvecklar samtalet i en annan miljö i kapitel 17. Under redigeringen inser jag att mötet i kapitel 12 måste strykas helt/flyttas eller ändra ton, som därmed påverkar mötet i kapitel 17. Då antecknar jag kort på raden intill kapitel 17 att ändringen måste ske så det passar förändringen som hände i kapitel 12. Det innebär att jag snabbt kan anteckna viktiga tankar på ändringar och följa kedjereaktionen, utan att behöva bläddra i mitt manus på datorn för att hitta rätt. Översikten av alla kapitel underlättar enormt, för att inte tala om snabbheten att få ner tankarna effektivt.

IMG_6353

När jag skrivit ner ändringar i mitt kapiteldokument och anser att jag är nöjd med ändringarna, så är det dags att öppna datorn. Och om jag redigerar början av manuset när en ny idé dyker upp som hör hemma längre fram i manuset, kan jag snabbt göra mig av med idén som förbättrar manuset, genom att skriva av den i dokumentet, intill rätt kapitel. Därefter ögnar jag igenom dokumentet och läser de korta kapitelbeskrivningarna, ifall jag kommer på att idén påverkar saker i fler led längre fram. Då måste även detta antecknas. Dokumentet är lättillgängligt och föränderligt, där ändringar lätt kan läggas till eller strykas. Funderingar som dyker upp och som inte kan lösas i en handvändning, antecknas. Andra idéer stryks. Det är bara att kladda på helt enkelt!

Är målet uppnått?

Den 5 april skrev jag i ett inlägg jag döpt till ”Skrivmusik och planering” att jag hade som mål att vara klar med första utkastet av hela manuset idag, den 2 juli. Jag behövde skriva cirka 1-1 ½ sida per dag för att komma dit jag antog behövde.

Nådde jag målet?

Ja! Strukturen hjälpte mig. Genom den visste jag hur vägen framåt såg ut. Därför var det inte heller svårt att ta upp skrivandet från gång till gång.

Och ”När hinner du skriva?” är en fråga jag ofta får. På kvällen. Allt från cirka 15 minuter upp till 60-90 minuter. Det ger allt från 300 ord upp till över 4000 ord.

target-2045924_1920.jpg

Nu ska manuset (nummer 2 i ordningen) få ligga och vila i några veckor innan jag åter tar upp det, läser igenom från början till slut och gör snabbanteckningar längs vägen. I andra vändan kommer jag lägga till miljöbeskrivningar – något jag lägger lite tid på i första utkastet – och även stryka och lägga till ord/scener. Stryka sådant som sänker tempot. Lägga till sådant som gör att manuset känns trovärdigt och hjälper hålla den röda tråden ännu bättre. Läsaren ska inte behöva läsa om för att hänga med.

Hur planerar jag tiden framöver? Till att börja med måste som sagt manuset vila, något jag inte tummar på då det ger mer effekt att läsa igenom ett manus med utvilad blick än om man stirrat sig blint på det i flera månader. När veckorna passerat påbörjas redigeringen. Därefter försöker jag få vänliga själar att testläsa manuset för att se om det håller.

Om redigeringen samt testläsning går bra under hösten, skulle det vara bra att försöka skicka in manuset till eventuellt förlag/agent under våren 2019. Tidigare när jag skickade in mitt första manus som blev lektörsläst av ett förlags anlitade lektörer tre gånger om, och då jag med samma manus även fick feedback från en litterär agent från en av landets större agenturer som bad mig att gärna återkomma om jag skrev ett mer samtida manus, så kanske – om jag gjort jobbet tillräckligt bra, kan det gå vägen. Man får väl aldrig sluta kämpa?

Meningarna från bland annat agenturen får mig att fortsätta tro. Tack vare att jag minns dem slutar jag aldrig hoppas, drömma eller försöka:

Du är en duktig berättare med tydlig framtidspotential. Skriver du något mer samtida får du dock gärna återkomma.”

wood-3157395_1920

[Bilder från Pixabay]

En framgångsstrategi

Jag har utvärderat mina strukturella förändringar. Här nedan skriver jag om vad det har gett mig och min skrivprocess:

Tack vare att jag faktiskt fortfarande använder mig av min Bullet Journal som jag skrivit om i tidigare inlägg, har jag koll på hur skrivprocessen förändrats över tid. Genom korta anteckningar vet jag hur varje dag sett ut, likaså ser jag vilka dagar som varit blanka och då har det därmed inte blivit något skrivet. Jag kan även se tillbaka i mina sparade filer som jag skickar till min mail som säkerhetskopia, hur manuset sakta med säkert växt fram. Och OJ vad jag kan se en förändring! bricklayer-28805__340

Alla skrivande själar tar sig an sitt projekt på olika sätt. Jag lär mig fortfarande hur just jag fungerar och genom radikala förändringar på sistone, inser jag vad som lyft upp skrivprocessen ordentligt. Det kan sammanfattas med ett ord: Struktur. Under de år jag skrivit har strukturen funnits på post-it-lappar som uppdaterades sporadiskt. Även lösryckta A4-sidor med anteckningar som låg här och där, tankar utan någon ordentlig röd tråd från början till slut. Jag har lyckats skriva ett manus på detta sätt, samt påbörja mitt andra. Men det var inte förrän jag verkligen la strukturen ordentligt som skrivandet nådde sin högsta produktivitet.

Genom Bullet Journal kan jag nu jämföra mitt skrivande före och efter struktur. Innan en ordentlig struktur kunde jag ha skrivit 0-20 sidor per månad. I genomsnitt under 6 månader skrev jag 14,5 sidor per månad.

Efter att jag strukturerade upp mitt manus genom mitt egna sätt med tidslinje [som jag berättar om här] och med hjälp av Larry Brooks bok ”Story Engineering” [som jag berättar om här] har jag nu skrivit cirka 27 sidor på 10 dagar (!), vilket skulle kunna bli ca 90 sidor på 1 månad. Och då arbetar jag 100% med annat för att få inkomst, samt har en familj att finnas där till. (Att ha One-Note som ett levande dokument med persongalleri och detaljfakta om karaktärerna, sparar också tid, då informationen bara är ett klick bort. Jag behöver inte lämna datorn.)

En markant skillnad och varför är det så? Jag kan jämföra det genom detta: tänk dig att ta en sporadisk vandring i fjällen där du har en slutdestination men inga bestämda vägar eller stigar för att ta dig dit. Du går på känslan och någon form av intuition. Kanske enwall-3277652__340 kompass som du tror du vet att den fungerar. Du kan ta dig till mål, men omvägar och hinder längs vägen gör att det tar längre tid än förväntat och kanske du till och med ger upp och går tillbaka igen för att energin (inspirationen) hann ta slut. De scener du visste från början att du ville ha med, räckte inte ens till en tredjedel av ett manus.

Jämför detta med att ta en kartlagd och välplanerad vandring i fjällen, där du vet exakt vilken väg du ska ta. Du vet också vilken riktning du kan ta om kreativiteten i en scen överraskar dig (t.ex. du känner att du måste skriva om en oplanerad händelse som dyker upp) och för dig bort från den utstakade vägen för en stund – men det gör inget, eftersommountain-3325325__340 din utrustning du har med dig runtom, klarar av det och du hittar snabbt en lösning som tar dig ända fram till mål. Du är så säker på vad du vill med din vandring och vad du vill uppleva längs vägen, även om vissa överraskningar ändå sker. Att vara planerad och strukturerad innebär inte (för mig) att kreativiteten stryps. Snarare att den får komma till sin topp, då tankekraft inte behöver läggas på funderingar om riktning eller ”vad nu då?” efter varje skriven scen.

Jag förstår att i skrivprocessen måste jag även stanna upp och läsa igenom det jag skrivit när skelettet är klart, för att se om jag missat något eller om jag behöver lägga till en extrascen. Då blir det inte lika många ord tryckta som när man skriver sida upp och sida ner, händelse för händelse. Men var sak får ta sin tid och i slutändan får det inte handla om att jaga ett visst antal ord per dag, utan se till att kvalitén följer med längs vägen. Stanna upp. Låta manuset vila. Läs igenom. Fyll på. Men medan du skriver skelettet, med strukturen i ryggsäcken kan orden flöda på i hög hastighet.

Genom en genomarbetad struktur kan jag skriva ett manus MYCKET snabbare och med mer KVALITÉT. Ja, det är faktiskt så. Kan det bli bättre?

hiking-2618010__340

[Bilder från Pixabay.com]

 

 

Kört fast i ditt manus?

Har du liksom jag kört fast i manusskapandet? Ju mer jag skrev, desto mer kände jag att en viktig pusselbit fattades i manuset. Och ju längre jag skrev på utan att ta itu med det, desto osäkrare blev jag. Tills jag stoppade mig själv.

Länge tänkte jag. Läste böcker om skrivandet som hantverk. Till slut kom jag på att jag måste strukturera upp manuset mer detaljerat. Vara helt på det klara med vad det är jag vill säga med det, samt finna den röda tråden – som dessutom ska vara motiverande och djup.

Hur gjorde jag nu då? Här nedan kommer en kortfattad sammanfattning [bra att känna till är att det aktuella manuset är indelat i två tidsperioder ”nutid/dåtid” med olika huvudpersoner i tiderna]:

  1. Jag skrev en kort sammanfattning av varje del nutid/dåtid som fick stå centrerat på varsitt papper. Runt omkring sammanfattningen skrev jag händelserna jag kände till i kolumner – precis som en mind map. One Note fungerar utmärkt till detta omkring-flyttande.IMG_4765
  2. Jag svarade även på frågan vad premissen var för historien. Vad var det jag ville med manuset? Vad berättade det?
  3. Jag strukturerade upp nutid och dåtid bredvid varandra i två kolumner, med nyckelhändelserna, för att se kopplingen dem emellan. Om det ens fanns någon? Varför fanns en händelse i dåtid och hade den en roll i nutid? Varför/varför inte? Är den viktig?IMG_4766
  4. Jag svarade på Larry Brooks frågedokument från Story Engineering. Och insåg vad jag inte kunde svara på. Just där var jag tvungen att fokusera och reda ut vad jag ville.
  5. Jag gjorde två tidslinjer på varsitt papper, en för nutid/dåtid. Där markerade jag de fyra delarna dramaturgiskt i varje tidslinje och bestämde mig för vad den första vändpunkten skulle vara för något i de olika tiderna, sedan mitten-delen och sista vändpunkten. Allt viktigt jag kunde få in. Här märkte jag att jag var osäker och att planering måste komma in. Vilken händelse skulle ligga var och varför? Vilken händelse saknade jag som var av betydelse?IMG_4764
  6. När jag sedan inte tänkte på historien ploppade det till i skallen på mig och jag fick den viktiga pusselbiten till mig! I medvetandet visste jag vilka delar som jag saknade och var de skulle ha för plats i historien. Då var det lättare att veta just vad det var för händelse/scener som måste till i varje tidsperiod. Och när man inte fokuserar hela tiden på samma bekymmer kommer svaret krypande, för med ovanstående verktyg hade jag precis sopat bort hindren för kreativiteten.

 

Bullet Journal – 1 månad senare

En månad har gått med att använda ”Bullet Journal” i mitt privata liv där skrivandet får stå i fokus. Genom att anteckna ner mina mål för en-två månader i taget kan jag känna att stressen minskat en aning, även om jag vet att det kan bli ännu bättre. Jag har medvetet valt att använda journalen till min mer kreativa sida som får ta plats privat, då jag har ett heltidsarbete inom ett annat område och där jag har andra kalendrar som fylls av saker att göra och komma ihåg. Att blanda in arbetslivet på flera ställen blir rörigt och kräver ständig uppdatering. Därför handlar min så kallade ”Bujo” enbart om skrivandet.

Kommer jag att fortsätta med journalen?

Ja! Än så länge känner jag att jag måste pröva på den ännu mer och strukturen i den gör att den blir tydlig och mer effektivare än kom-ihåg-lappar, eller anteckningar i mobilen etc.

IMG_4046

Jag såg till att jag antecknade antalet skrivna ord jag gjorde under november-månad. Varje dag har en egen rad att anteckna på. Först kändes det löjligt de gånger när jag antecknade 70 ord, 20 ord, 253 ord… Men när månaden slog över till december, räknade jag ihop alla bäckar små (även de lite större) och insåg att jag skrivit ca 10 boksidor under november. För mig och med den stress/tid arbete och privatliv för övrigt fyller, så känns det som en ordentlig framgång för manuset. Att anteckna antalet ord är något jag ska fortsätta med. Då jag får ett bättre perspektiv och ser hur det faktiskt går framåt.