Kapitelöversikt

Jag har nu skapat en kapitelöversikt (eller om man vill kalla det för scenöversikt). I One-note skapade jag en tabell med sex huvudlinjer som jag måste hålla ordning på i manuset. Se bilden nedan:

IMG_1869

De sex huvudlinjerna står i den vänstra kolumnen. Linjerna kan vara döpta till: unga mannen, farbrorn, kvinnan, utredaren, et.c. Sådana personer som huvudkaraktären kommer att ha något att göra med och där vissa linjer flyter i varandra. Att de flyter i varandra, menar jag att de är sammankopplade på något sätt och att läsaren samt huvudkaraktären till slut kommer att få reda på detta. Spår och ledtrådar som jag hoppas ger läsaren en ”aha-upplevelse” när allt binds samman.

I rutorna som löper linjärt, från vänster till höger (och där de sammantejpade A4-papperen även fungerar som en tidslinje, med de olika dramaturgiska kurvorna försiktigt markerade), fyller jag på med scener som huvudkaraktären kommer att få vara med om.

Längst ner löper en huvudlinje som är en bakgrundshistoria men där huvudkaraktären inte är central, utan två andra karaktärer. Deras historia kommer så klart att till slut kopplas till HK och ge läsaren samt HK en djupare förståelse i varför vissa saker sker i manuset.

Annonser

Att få idéer till manus

Nu är jag igång igen. Medan mitt andra manus ligger hos lektören, planerar jag mitt tredje manus. Idén till det fick jag år 2015 ser jag i mina anteckningar. Just att skriva ner bra idéer, närhelst de kommer, gör att man har ess i rockärmen när det väl behövs. Flera stycken, faktiskt.

Idén till mitt första manus kom när jag gick en skrivkurs och skulle skriva om något man kände till. Det blev ett manus som utspelar sig i en gruvmiljö under mitten av 1800-talet och kvalificerar sig i genren historisk spänningsroman.

img_2506

Hämnd är ett centralt tema liksom skuld. Det var miljön som gav mig historien. En miljö jag växt upp i och som betyder mycket för mig. Om ni inte besökt gruvfältet i Persberg, så gör det. Men var rädd om den. Många besöker gruvfältet och tyvärr lämnar de spår efter sig i form av skräp och annat.

Till mitt andra manus fick jag idén från en bild när jag scrollade genom en nyhetsapp. Två människoskelett man hittat som varit begravda i flera hundra år och de låg i en ställning som att de höll om varandra. Det födde idén till att skriva om året 1947 samt nutid, med kopplingar till arbetarrörelsen, pianisteroch litteratur, det skrivna ordets makt och betydelse. Manuset hamnar i genren spänningsdrama.

Mitt tredje manus som också hamnar inom spänningsgenren kommer från en bild jag kom över när jag letade bilder till bloggen. En bild på ett bibliotek. Och det är utifrån den startpunkten en idé har växt fram som kommer att beröra ämnet att höra till. Eller snarare att känna att man inte har någon plats i denna värld. Man bara finns. Utifrån detta växer huvudkaraktärer, centrala scener, början och slutet fram. Det som måste få ta mera tid är att hitta vägen fram till de centrala scenerna. Om man ser de stora händelserna som öar, måste jag sedan bygga broar fram till öarna som leder dit. Bygga fler scener. Hur kommer huvudpersonen dit? Vad borde kompletteras till mina första originaltankar? Vilka bifigurer bör finnas? Jag hör inte till dem som har ett persongalleri som behöver en egen innehållsförteckning med namn, roll och kopplingar till varandra för att läsaren ska hänga med. Snarare så få som möjligt, men inte så få att historien blir snäv. Jag tror att man får ett bättre djup med färre karaktärer och kan lära känna dem bättre.

Jag kommer att lägga ut ett inlägg om hur jag bygger upp ett manus från start. Hur gör jag? Denna gång ska jag för första gången använda mig av struktur och planering för att få alla delar rätt från start. Något som inte alla gillar då de vill se längs vägen var karaktären tar dem. En del kan tycka att det hindrar deras skapande.

bricklayer-28805__340

För min del vet jag redan var karaktären kommer hamna, det som kommer överraska mig är hur vägen dit varit samt vad karaktären upplevt. Trots struktur och planering, kommer ändå sådana överraskningar in både när jag skriver, men även medan jag lägger strukturen. Att skriva är för mig att utföra konst från början till slut. Jag skapar inte bara medan tangentbordet smattrar, utan från planering till slutprodukt. Jag tänker att det är likadant för konstnärer. De skapar också från start när de väljer färg, element, verktyg, material och tjocklek. Sedan om de kastar in lite pastellfärg i akrylen längs vägen, för att de fick ett infall spelar ingen roll. Huvudsaken är att de förstår att trots valen de gjort från början så kan man faktiskt ändra sig och ändra om i planeringen. Det viktiga är att man inte gör det svårt för sig så man kör fast och inte kommer längre. Bara för att man inte vet hur själva historien ska sluta, eller hur karaktären ska kunna ta sig genom hindren. Då har man målat in sig i ett hörn och får börja om.

Redigera med hjälp av kapiteldokument

Om du vill ha en bra, snabböverskådlig översikt på ditt manus under redigeringsfasen och där du samtidigt kan anteckna ner ändringar och idéer är kapiteldokumentet något för dig.

När jag kör igång med en redigering skriver jag ut (i Word) manusets kapitelnummer med en kort beskrivning bredvid vad kapitlet handlar om. Ex. Kap. 5, Sophia möter Carl första gången. Bredvid kolumnen med kapitelnumret samt den korta beskrivningen, finns en tom kolumn intill. På så sätt kan jag snabbt anteckna för hand eller på dator intill rätt kapitel, vilka ändringar som behöver göras längre fram. För min del var det aktuellt att i ett första led anteckna ner lektörens förslag på ändringar, som jag nappat på och därefter egna förändringar man vill utföra. Dokumentet är användbart under hela redigeringsprocessen.

Namnlös

I första vändan av redigering ”brukar man” (finns tusen olika sätt att göra det på) läsa igenom manuset och endast anteckna ner viktiga bitar man inte vill glömma bort. Första vändan vill man fånga känslan av manuset och se det som en helhet innan man dissekerar minsta stycke, som kan ske i vända tjugofem. Kapiteldokumentet är användbart såväl som i första vändan som i den hundrade. Längs vägens gång behövs det däremot skrivas ut på nytt och uppdateras ifall ordningen på kapitlen kastats om/lagts till/strukits, så man inte blir förvirrad av allt kladd.

Här kommer fler exempel på dess användbarhet: två karaktärer möter varandra i kapitel 12 och utvecklar samtalet i en annan miljö i kapitel 17. Under redigeringen inser jag att mötet i kapitel 12 måste strykas helt/flyttas eller ändra ton, som därmed påverkar mötet i kapitel 17. Då antecknar jag kort på raden intill kapitel 17 att ändringen måste ske så det passar förändringen som hände i kapitel 12. Det innebär att jag snabbt kan anteckna viktiga tankar på ändringar och följa kedjereaktionen, utan att behöva bläddra i mitt manus på datorn för att hitta rätt. Översikten av alla kapitel underlättar enormt, för att inte tala om snabbheten att få ner tankarna effektivt.

IMG_6353

När jag skrivit ner ändringar i mitt kapiteldokument och anser att jag är nöjd med ändringarna, så är det dags att öppna datorn. Och om jag redigerar början av manuset när en ny idé dyker upp som hör hemma längre fram i manuset, kan jag snabbt göra mig av med idén som förbättrar manuset, genom att skriva av den i dokumentet, intill rätt kapitel. Därefter ögnar jag igenom dokumentet och läser de korta kapitelbeskrivningarna, ifall jag kommer på att idén påverkar saker i fler led längre fram. Då måste även detta antecknas. Dokumentet är lättillgängligt och föränderligt, där ändringar lätt kan läggas till eller strykas. Funderingar som dyker upp och som inte kan lösas i en handvändning, antecknas. Andra idéer stryks. Det är bara att kladda på helt enkelt!

En framgångsstrategi

Jag har utvärderat mina strukturella förändringar. Här nedan skriver jag om vad det har gett mig och min skrivprocess:

Tack vare att jag faktiskt fortfarande använder mig av min Bullet Journal som jag skrivit om i tidigare inlägg, har jag koll på hur skrivprocessen förändrats över tid. Genom korta anteckningar vet jag hur varje dag sett ut, likaså ser jag vilka dagar som varit blanka och då har det därmed inte blivit något skrivet. Jag kan även se tillbaka i mina sparade filer som jag skickar till min mail som säkerhetskopia, hur manuset sakta med säkert växt fram. Och OJ vad jag kan se en förändring! bricklayer-28805__340

Alla skrivande själar tar sig an sitt projekt på olika sätt. Jag lär mig fortfarande hur just jag fungerar och genom radikala förändringar på sistone, inser jag vad som lyft upp skrivprocessen ordentligt. Det kan sammanfattas med ett ord: Struktur. Under de år jag skrivit har strukturen funnits på post-it-lappar som uppdaterades sporadiskt. Även lösryckta A4-sidor med anteckningar som låg här och där, tankar utan någon ordentlig röd tråd från början till slut. Jag har lyckats skriva ett manus på detta sätt, samt påbörja mitt andra. Men det var inte förrän jag verkligen la strukturen ordentligt som skrivandet nådde sin högsta produktivitet.

Genom Bullet Journal kan jag nu jämföra mitt skrivande före och efter struktur. Innan en ordentlig struktur kunde jag ha skrivit 0-20 sidor per månad. I genomsnitt under 6 månader skrev jag 14,5 sidor per månad.

Efter att jag strukturerade upp mitt manus genom mitt egna sätt med tidslinje [som jag berättar om här] och med hjälp av Larry Brooks bok ”Story Engineering” [som jag berättar om här] har jag nu skrivit cirka 27 sidor på 10 dagar (!), vilket skulle kunna bli ca 90 sidor på 1 månad. Och då arbetar jag 100% med annat för att få inkomst, samt har en familj att finnas där till. (Att ha One-Note som ett levande dokument med persongalleri och detaljfakta om karaktärerna, sparar också tid, då informationen bara är ett klick bort. Jag behöver inte lämna datorn.)

En markant skillnad och varför är det så? Jag kan jämföra det genom detta: tänk dig att ta en sporadisk vandring i fjällen där du har en slutdestination men inga bestämda vägar eller stigar för att ta dig dit. Du går på känslan och någon form av intuition. Kanske enwall-3277652__340 kompass som du tror du vet att den fungerar. Du kan ta dig till mål, men omvägar och hinder längs vägen gör att det tar längre tid än förväntat och kanske du till och med ger upp och går tillbaka igen för att energin (inspirationen) hann ta slut. De scener du visste från början att du ville ha med, räckte inte ens till en tredjedel av ett manus.

Jämför detta med att ta en kartlagd och välplanerad vandring i fjällen, där du vet exakt vilken väg du ska ta. Du vet också vilken riktning du kan ta om kreativiteten i en scen överraskar dig (t.ex. du känner att du måste skriva om en oplanerad händelse som dyker upp) och för dig bort från den utstakade vägen för en stund – men det gör inget, eftersommountain-3325325__340 din utrustning du har med dig runtom, klarar av det och du hittar snabbt en lösning som tar dig ända fram till mål. Du är så säker på vad du vill med din vandring och vad du vill uppleva längs vägen, även om vissa överraskningar ändå sker. Att vara planerad och strukturerad innebär inte (för mig) att kreativiteten stryps. Snarare att den får komma till sin topp, då tankekraft inte behöver läggas på funderingar om riktning eller ”vad nu då?” efter varje skriven scen.

Jag förstår att i skrivprocessen måste jag även stanna upp och läsa igenom det jag skrivit när skelettet är klart, för att se om jag missat något eller om jag behöver lägga till en extrascen. Då blir det inte lika många ord tryckta som när man skriver sida upp och sida ner, händelse för händelse. Men var sak får ta sin tid och i slutändan får det inte handla om att jaga ett visst antal ord per dag, utan se till att kvalitén följer med längs vägen. Stanna upp. Låta manuset vila. Läs igenom. Fyll på. Men medan du skriver skelettet, med strukturen i ryggsäcken kan orden flöda på i hög hastighet.

Genom en genomarbetad struktur kan jag skriva ett manus MYCKET snabbare och med mer KVALITÉT. Ja, det är faktiskt så. Kan det bli bättre?

hiking-2618010__340

[Bilder från Pixabay.com]

 

 

Struktur och planering – att nå målet

Jag har nu läst klart Larry Brooks bok ”Story Engineering” och kan varmt rekommendera den till alla som skriver. Den går igenom 6 viktiga pelare som varje manus bör beakta och att arbeta med struktur och planering är något han genomgående slår ett slag för. Jag tror att ju mer välplanerad man är och har koll, desto lättare kan kreativiteten ta vid och få göra sitt utan (större) hinder längs vägen.

Jag har strukturerat upp manuset ännu mer. Till hjälp har jag gjort en tidslinje som är uppdelad i de 4 delarna dramaturgiskt sett (varje del ska utgöra ca 25% av manuset, vilket är upp till varje person hur mycket man går efter dessa riktlinjer). Vid varje uppdelning har jag antecknat vad varje del bör innehålla dramaturgiskt. Som en faktaöversikt för att hjälpa mitt minne framöver. Se bild nedan. Larry Brooks menar att hos många stora författare m.fl. kan man hitta just den här strukturen (oavsett vilken genre man skriver i, i skönlitteraturens värld). Kanske kan detta bli en metod för mig? Det är något jag ska använda mig av resterande tid utav detta manus, så får jag utvärdera sedan.

180217 (1)

I delarna har jag antecknat detta (kortfattat):

Under första delen (1) presenterar man huvudpersonen (HP) och börjar känna empati för denne. Man får veta vad HP kan komma att förlora och del 1 pågår under ca 25% av manuset.

Efter del 1 kommer den första vändpunkten (VP1) som vänder upp och ner på tillvaron och HP:s liv tar en annan riktning än vad denne tidigare trott.

När VP1 skett tar del två (2) vid. Delen då HP reagerar på VP1 och försöker hitta lösningar utan att lyckas. Del 2 brukar man säga sträcker sig mellan 25-50% in i manuset.

Efter del 2 kommer ”mittpunkten” där ny information kommer in och nya dörrar öppnas för HP.

Efter mittpunkt-händelsen påbörjas del 3. Under del 3 (50-75% in i manuset) attackerar HP problemet och med mer framgång än tidigare. HP vet vilka de inre demonerna är och svagheterna och börjar använda sig av den kunskapen.

Efter del 3 kommer den andra vändpunkten (VP2) där den sista nya kunskapen får komma in i manuset och den sista ”jaga-scenen” tar plats. Sista knuffen in mot mål.

När den andra vändpunkten skett kommer den sista delen, del 4 (ca. 75-100% av manuset) och där tar upplösningen vid. HP övervinner sina demoner. Cirkeln sluts. Läsaren ska få uppleva känslor, jubla, gråta… Ja, hur man nu önskar att de ska känna.

Skriver man ett manus på 300 sidor, kan man dividera det med 4 och se på ett ungefär hur många sidor varje del får, där olika utgångspunkter tar plats.

Förutom att göra denna kom-ihåg-mall över ett manus, tillämpade jag kunskapen på manuset jag skriver här och nu. Jag radade upp mina scener i ordning till vänster i ett one-note-dokument (se bild nedan).

180217 (2)

Till höger skrev jag ut de olika dramaturgiska delarna (del1, VP1, del2, mittpunkt, del 3, VP2, del 4, vändpunkterna är fetmarkerade) och under varje rubrik, ex. under rubriken ”Del 1”, skrev jag kom- ihåg-rutor med det viktigaste som just den dramaturgiska delen skulle innehålla, (ex. Del 1: lära känna HP, visa vad denne kan förlora, känna empati med HP).

Kunde jag med scenerna till vänster bocka av någon av dessa viktiga kom-ihåg-rutor? Följde mina scener det dramaturgiska mönstret?

Tack vare mitt arbete med manuset som jag presenterade i ett inlägg tidigare, hade jag förstått vad som var mina viktiga delar, vändpunkter och mittpunkt. Där det saknades fyllde jag på scener som behövdes för att visa det som behövde ta plats. Och nu har jag dokumentet ovan att följa för att skriva scen efter scen. Nu vet jag vilken scen som kommer näst och kan lättare bädda för den, i scenen innan. Jag behöver inte köra fast. Och att ändra sig, stryka eller lägga till scener – inga problem! Jag ser bara till att scenöversikten här ovan uppdateras med jämna mellanrum. Nu får vi se om det blir så som jag hoppas!

Kört fast i ditt manus?

Har du liksom jag kört fast i manusskapandet? Ju mer jag skrev, desto mer kände jag att en viktig pusselbit fattades i manuset. Och ju längre jag skrev på utan att ta itu med det, desto osäkrare blev jag. Tills jag stoppade mig själv.

Länge tänkte jag. Läste böcker om skrivandet som hantverk. Till slut kom jag på att jag måste strukturera upp manuset mer detaljerat. Vara helt på det klara med vad det är jag vill säga med det, samt finna den röda tråden – som dessutom ska vara motiverande och djup.

Hur gjorde jag nu då? Här nedan kommer en kortfattad sammanfattning [bra att känna till är att det aktuella manuset är indelat i två tidsperioder ”nutid/dåtid” med olika huvudpersoner i tiderna]:

  1. Jag skrev en kort sammanfattning av varje del nutid/dåtid som fick stå centrerat på varsitt papper. Runt omkring sammanfattningen skrev jag händelserna jag kände till i kolumner – precis som en mind map. One Note fungerar utmärkt till detta omkring-flyttande.IMG_4765
  2. Jag svarade även på frågan vad premissen var för historien. Vad var det jag ville med manuset? Vad berättade det?
  3. Jag strukturerade upp nutid och dåtid bredvid varandra i två kolumner, med nyckelhändelserna, för att se kopplingen dem emellan. Om det ens fanns någon? Varför fanns en händelse i dåtid och hade den en roll i nutid? Varför/varför inte? Är den viktig?IMG_4766
  4. Jag svarade på Larry Brooks frågedokument från Story Engineering. Och insåg vad jag inte kunde svara på. Just där var jag tvungen att fokusera och reda ut vad jag ville.
  5. Jag gjorde två tidslinjer på varsitt papper, en för nutid/dåtid. Där markerade jag de fyra delarna dramaturgiskt i varje tidslinje och bestämde mig för vad den första vändpunkten skulle vara för något i de olika tiderna, sedan mitten-delen och sista vändpunkten. Allt viktigt jag kunde få in. Här märkte jag att jag var osäker och att planering måste komma in. Vilken händelse skulle ligga var och varför? Vilken händelse saknade jag som var av betydelse?IMG_4764
  6. När jag sedan inte tänkte på historien ploppade det till i skallen på mig och jag fick den viktiga pusselbiten till mig! I medvetandet visste jag vilka delar som jag saknade och var de skulle ha för plats i historien. Då var det lättare att veta just vad det var för händelse/scener som måste till i varje tidsperiod. Och när man inte fokuserar hela tiden på samma bekymmer kommer svaret krypande, för med ovanstående verktyg hade jag precis sopat bort hindren för kreativiteten.